Seppuku är nog bland de svåraste men mest brutalt eleganta sätten. Tydligen lär det kräva rätt ansenlig kraft och precision och göra så pass ont att t.o.m flera japanska generaler under andra världskriget misslyckades när de försökte.

Suicide by Cop är en annan favorit som nog är svår att lyckas med i Sverige.

Det stiligaste tycker jag ändå var Hitlers självmord. Att skriva in sig i historieböckerna och sen ta sitt liv likt ett mytiskt väsen när fienden bara är ett kvarter bort.

Det vore ganska spektakulärt att skicka en torped på sig själv.

Att rigga det så att man blir nedskjuten på öppen gata mitt under ett brandtal är något jag också funderat på. Eller att bara få det att se ut som en brutal uppgörelse. Nedskjuten på exklusiv shoppinggata eller nånting.

* Hålla andan tills man dör av syrebrist!

* Med viljestyrka stänga av kroppens förmåga att leva!

* Äta upp sig själv!

* Se till att vara så fuktig att man börjar lösas upp och mögla av sig själv!

* DIY-operera in cybernetiska implantat i kroppen!

Ta en överdos heroin och be en kompis att putta ner en från ett högt berg med fantastisk utsikt alternativt stå precis vid kanten till stupet så man ramlar ner av sig själv. Ett lyckorus och så flyger man in i evigheten.
Det ska även vara solned- eller uppgång och glittrande vatten samt glidflygande måsar med i bilden.

Detta har jag inte uppfunnit själv, det har redan gjorts. Fast människan i fråga kan ju av naturliga skäl inte intyga att det verkligen var det bästa sättet.

Jag kan göra en lång lista på motsatsen - vad man inte ska göra om man verkligen vill ta sitt liv men där allt är dömt att misslyckas.

Brasklapp: Jag har hittils aldrig varit med om ett självmord som till 100% varit helt befogad i sammanhanget. Alla de fall jag kommit i kontakt med, hört talas om osv. har känts onödiga på något plan, ett människoliv har gått till spillo i onödan.
Det har alltid funnits omständigheter som hade kunnat ordnas upp, det har alltid funnits en strimma hopp som personen ifråga inte har förmått att ta till sig i sitt totala mörker.
Många gånger har det funnits så många frågetecken att skälet till att ta steget ut från bergets kant varit närmast obegripligt. Ibland har det nog varit rop på hjälp som slutat på ett oåterkalleligt sätt.

Det är inte alltid så att man själv ser hela sin situation klarast av alla, även om man verkligen är helt övertygad om det.
Rätten till självbestämmande över sitt eget liv bör ha sina begränsningar. Det är min övertygelse.

Önskar jag kunde hålla med Kodröd. Eller egentligen gör jag ju det. I de allra flesta fall. Men saken kompliceras ju av att vi är så dåliga på att hjälpa varandra när det behövs. Både privat och institutionellt. Och så länge den bristen finns måste frågan också ställas: hur mycket förtvivlan är det rätt att rädda en människa tillbaka till — och lämna i?

Men den borde i första hand ställas offentligt för debatt, så att man kanske åtminstone ibland slipper ställa den i ett enskilt fall man blir indragen i. För det är tunga saker även för personerna närmast omkring, i en värld där kontrollen över det mesta som spelar in inte finns hos dem, utan på alla möjliga stora anonyma håll, som med lättnad tar makten och lämnar kvar bara ansvaret.

Haha, ja, man liksom simmar där i sin fina swimmingpool. Och sen kommer en värmesökande torped och så kan man försöka simma undan och ha den jagandes en. och sen bara PANG! BOOM! Människo-slamsor överallt. Det skulle vara rätt hett!

Stihl gör motorsågar, så det borde inte vara så krångligt men antagligen rätt slabbigt.