Det är skillnad på tatueringar och tatueringar. Det finns horribelt fula tatueringar. Kanske länkar till några sådana senare. De som räknas som "fjollor" i branschen är de som tatuerar sig bara för att och trycker en stjärna på vardera sida bröstkorgen. Popsnören som väljer banala motiv utifrån kriterierna vilket som passar discooutfiten samt liknar polarns.
När jag jobbade på studio var det en vuxen karl i 40-årsåldern som gjorde en svanktribal. Varken jag eller tatueraren tyckte att det var särskilt manligt.

Jag älskar tatueringar och annan kroppsutsmyckning. Gjorde nyss min 8:e tatuering och ska snart boka tid för min 9:e.
Gjorde första gadden när jag var 16 vilket var alldeles för tidigt, så har nu ett ärr där som påminner om den och jag gillar det.
Jag gillar idén att huden är lite som en "dagbok" som påminner om olika saker i ens liv.
Det är ju som sagt inte alltid allt som behövs för att tatuera sig infaller samtidigt i ens liv - ekonomi, bra tatuerare, inspiration till motiv osv. Jag har som många andra en del tatueringar som kanske inte var helt genomtänkta från början och ekonomin (och brist på impulskontroll) har gjort att jag inte alltid valt rätt tatuerare.
Men nu, efter ganska lång period utan nya tatueringar, så har jag massor av idéer av motiv jag vill göra (som känns genomtänkta) och har hittat en tatuerare som är duktig. Ekonomin är det väl sådär med, men det löser sig nog

Att tatuera sig är väl närmast att jämföra med smink; båda är ett sätt att pryda sin kropp - och smink är ju enligt rådande normer typiskt kvinnligt, så varför ska män som vill vara män tatuera sig?

Det vill dom inte.

Tatuering är en form av rit i många kulturer och hur mycket fjolla du än är har jag svårt att se att du ser det som en rit att sminka dig. Tatuering vittnar om smärttålighet, beslutsamhet, individualism och uthållighet.

Tatuering vittnar om fåfänga och/eller mindervärdeskomplex.

Det uttalandet vittnar om fördomar. Inbillningar från ett borgerligt liv.

Att tatuera sig är fortfarande lika fåfängt som att sminka sig, men det är okej: Män får också vara fåfänga, men du verkar inte våga stå för det.

Det är inte samma sorts fåfänga. Möjligen är det en form av fåfänga att tatuera sig men en annan sådan än att sminka sig, av andra orsaker och under andra grunder.

I övrigt tycker jag inte att otatuerade skall uttala sig för mycket om tatuering.