Varför?
Jag har redan försökt men lyckades uppenbarligen inte. Det var inte dags än.

Men i det stora hela så har jag motsatt problem: Jag vill leva mycket mer än vad mina energinivåer tillåter.

Barn är ju en viktig komponent i att vilja bli minst hundratrettio år och få uppleva deras vuxenliv och eventuella barnbarn osv.

Men även utan barn skulle jag antagligen ha en livslust som med råge överstiger den dödslängtan som ibland slår till när ångesten eller omständigheterna är som värst.

Kom på en enklare anledning:
Det finns för mycket vackert, rörande, vemodigt, kärleksfullt, mystiskt och intressant i den här illusionen vi kallar livet som bara inte kan gås miste om.

Även vrede och andra destruktiva känslor bär upp en ibland.

Känsloförnimmelser och upplevelser alltså.
Den där lilla stunden av fullständig eufori följt av en avgrundsdjup besvikelse. Berg- och dalbanans ständiga färd.

Blir nästan avundsjuk av att läsa om en sådan inställning, nästan religiöst,
eller haru rökt på?

Nej, jag är så här.
Det vill säga när jag befinner mig på toppen av berg- och dalbanan, innan den hisnande färden nedåt och efterföljande tunneln med sitt kompakta klaustrofobiska mörker.

Jag sitter där uppe och blickar ut över en panoramavy med sällsamma solnedgångar, stilla glittrande oceaner och en liten vindil sveper med sig en doft av...liljekonvalj och musörade björkdungar...

Eller är det venfaflaxfliflaxin som talar?
Jag blir så här med ojämna mellanrum i varje fall, med eller utan hjälpmedel.

Då önskar jag dig helhjärtat att du får känna så länge, det gör jag verkligen!

Mitt aspiga detaljsinne & min o-aspiga oförmåga till att inte ta reda på saker gör att saker hänger kvar i luften. Vill se vad saker och ting är för något. Hög solidaritetsstandard också. Känner lätt metafysiska band med människor jag inte ens har saker gemensamt med. Hoppas jag inte verkar för klängig här bara.

Det skulle störa min transcendentala vandring mot perfektion.
Jag kommer en dag att existera som ren energi och ha oinskränkt makt över alla dimensionella plan.Det är svårt att inte bli neddragen i den intellektuella och själsliga öken som är mänsklighetens själva essens, men jag försöker.

Jag vill verkligen dö. Har ingen anledning att leva. Ingen. Det inser jag. Jag har inga drömmar eller någonting sådant där. Ser ingenting vackert i världen. Ingen glädje. Jag har bara skräck och sjukdom i sinne och kropp.

Du kanske tycker att det här låter dumt men det är inte det, du har
vad jag har förstått både hundar och små katter och de behöver sin matte!
Du är ju deras flock och djur förstår ofta mycket mer än man tror, du är
inte utbytbar du behövs.
/Ron

Jag är bara trött och trött på. Allt. Alltid.