|
Visa obesvarade inlägg | Visa aktiva trådar
| Författare |
Meddelande |
|
tor
Medlem
|
 Re: Jag ska rena världen Bra inlägg och bra analys av dig själv, Josef3 (som du visst kallar dig nuförtiden), tycker jag. Jag tror dig, utan att tveka det minsta. Men jag vill tillägga att det finns fler annorlunda personer än du som har det så. Ofta kan det vara frustrerande. Men det kan vara en stor tillgång, ifall man kan använda sina styrkor på ett gott sätt (i stället för neurotiskt p.g.a. kränkningar i barndomen). Eller vad tror du? 1. Hoppas att du kan börja gilla dig själv, UTAN att jämföra dig med och trycka ner andra. Skulle inte det vara ett steg framåt mot dina mål? 2. Jag tycker att människor skall utveckla sig på område där DE har potential. (Det är fel att lägga sin stora energi på utseende och hygien, ifall ens potential är på andra områden, anser jag.) 3. Har inte du själv väldigt ojämn/ovanlig funktionsprofil. Till och med i förhållande till andra med formell diagnos AS? Det är mitt intryck. Kanske inte när det gäller WAIS (och liknande astrologiliknande oväsentligheter). Men när det gäller personligheten anar jag variationer stora som Stora stöten. Jag kan klart ha fel. Ja, det verkar onekligen ligga fast i din personlighet. Frågan är väl om det går att kanalisera på vettigare sätt. T.ex. genom att ta smart strid mot dem som förtrycker annorlunda människor och har betalt för det. (?)
|
| 28 juli 2009, 12:25 |
|
|
|
nlarve
Avslutat konto
|
Re: Jag ska rena världen  | | | | Josef3 skrev: Jag har försökt hitta någon gemensam nämnare mellan mig och andra med AS, förutom behovet av ensamhet och såna grundläggande saker, men nebart funnit att andra är vidriga undermänniskor i mina ögon. Jag har en idealbild av att det borde finnas fler som jag, men dessa är nog sällan diagnostiserade. Frustrerad, ja självklart. Jag hittar inte folk som tänker och fungerar som jag, som jag kan harmonisera med, som liknar mig, som har samma höga krav på utseende/hygien etc. Jag avskyr NT-grisar men aspergare är genom sin efterblivenhet nästan snäppet värre. Efter flera försök till fredlig kommunikation med dreglande aspergare, nu senast på Aspergerforum, har jag helt enkelt gett upp och accepterat att det inte finns tillräckligt raffinerade personer med AS. Själv har jag helt slutat identifiera mig som "aspergare" och blivit på det klara med att min ursprungliga inställning, att förakta och ta avstånd, var helt korrekt. Uttråkad, det också. Jag har däremot ingen fruktansvärd, hemsk ångest. Jag tycker inte synd om mig själv utan jag är mest irriterad, förbannad och som sagt väldigt uttråkad. Har alltid haft sociopatiska drag men nu har jag börjat bli cynisk på allvar och finna meningslöst "trollande", att kränka och såra folk, som det enda nöjet/tidsfördrivet utöver mina japanskastudier och mitt mode/spelintresse. Det här är inget utfall av narcissism eller vanföreställningar utan ett kontroversiellt men logiskt konstaterande. Jag är smartare än andra, väldigt mycket smartare men på ett generellt och intuitivt plan. Jag är absolut inget specialintressegeni, inte den bästa debattören, inte den bästa på något rent konkret men min intelligens är så pass bred och utvecklad att jag ser och förstår saker andra missar. Mitt perspektiv är annorlunda. Detta gäller i relation till NT-grisar likväl som aspergergrobianer och ger som resultat att jag tröttnar på folk väldigt snabbt. Skitiga, fula, specialintresserade aspergare med bristande sociala uttrycksmedel och gravt ojämn begåvningskurva verkar kunna finna nån form av "glädje" i t.ex politiskt engagemang inom någon obskyr ideologisk riktning, som teknokrati eller dylikt. Andra, vilket är tydligt på aspergerforum.se, verkar hitta glädje och gemenskap i att helt enkelt vara äckliga, handikappade "trasdockor" som går på dagcenterdisco (aspergerträff) med andra efterblivna miffon och upplever en känsla av större gemenskap med alla dessa ihoplappat imperfekta slaggaspergare. Hur mycket jag än försöker kan jag inte bli "god". Jag har en god sida, kärleksfull och omtänksam, men jag har samtidigt varit borderlinesociopat/narcissist sen dagisåldern och förmodligen innan dess. Jag har alltid haft ett behov av ondska. Jag känner mig ofullständig om jag inte får vara elak, mitt liv blir än mer meningslöst. Detta, och inte AS, är den absolut främsta anledningen till att jag inte fungerar i samhället. Jag är ärkenarcissist och borderline ut i fingerspetsarna medans min autism knappt påverkar sociala förmågor överhuvudtaget utan bara bidrar som en dehumaniserande variabel till den dominerande sociopatpersonligheten. Jag är precis den typ av människa som beskrivits som "samhällets värsta skräck". En sån som folk i allmänhet helst hade velat låsa in för att kasta bort nyckeln. En sociopat som inte befinner sig på det neurotypiska empati/känslospektrumet. Visst, jag plågas av detta. Att vara omänsklig på en nivå som gör min existens väldigt svår. Jag är inte mänsklig. Kombinationen autismspektrum + sociopat gör att hur "bra" mitt liv än skulle kunna tänkas bli utåt så kommer det alltid kännas fel och jag kommer alltid söka konflikt som medel till någon slags förändring. Jag befinner mig i ett konstant tillstånd av konflikt. Jag är den filosofiska kärnan av vad det innebär att vara "fascist", det är ett krigstillstånd inte en ideologi. Det finns dock ytterligare en variabel i min personlighet. En sorts djupt undertryckt empati, en känsla av ljus, kärlek och renhet. Edens trädgård som ensam planet i ett litet solsystem dolt i ett universum av kaos. Detta ljus är den enda droppe som krävs för skapa en kemisk reaktion i det som annars hade varit en typisk sociopatpersonlighet. Hela min personlighetskod skrivs om och muteras genom denna enda ljuskälla. Jag är i ständig och oundviklig konflikt med mig själv, jag vet inte om jag ska älska eller hata när jag på samma gång som jag har ett sadistiskt behov av att förinta kan känna ett behov av att uppnå total fred och harmoni. Inget av dessa tillstånd kan helt dominera det andra, vilket leder till att min själ är konstant rastlös. Inte ens om jag blev ett helgon, älskad av alla på jorden, tror jag att min onda sida hade försvunnit. Behovet hade alltid funnits där, som onda, sadistiska tankar och outtalad skadeglädje. Jag menar på fullaste allvar att jag är så mycket mer än er, mer än de flesta människor. Jag är menad att vara någon slags ängel. | | | | |
| | | | Josef3 skrev: Jag har försökt hitta någon gemensam nämnare mellan mig och andra med AS, förutom behovet av ensamhet och såna grundläggande saker, men nebart funnit att andra är vidriga undermänniskor i mina ögon. Jag har en idealbild av att det borde finnas fler som jag, men dessa är nog sällan diagnostiserade. Frustrerad, ja självklart. Jag hittar inte folk som tänker och fungerar som jag, som jag kan harmonisera med, som liknar mig, som har samma höga krav på utseende/hygien etc. Jag avskyr NT-grisar men aspergare är genom sin efterblivenhet nästan snäppet värre. Efter flera försök till fredlig kommunikation med dreglande aspergare, nu senast på Aspergerforum, har jag helt enkelt gett upp och accepterat att det inte finns tillräckligt raffinerade personer med AS. Själv har jag helt slutat identifiera mig som "aspergare" och blivit på det klara med att min ursprungliga inställning, att förakta och ta avstånd, var helt korrekt. Uttråkad, det också. Jag har däremot ingen fruktansvärd, hemsk ångest. Jag tycker inte synd om mig själv utan jag är mest irriterad, förbannad och som sagt väldigt uttråkad. Har alltid haft sociopatiska drag men nu har jag börjat bli cynisk på allvar och finna meningslöst "trollande", att kränka och såra folk, som det enda nöjet/tidsfördrivet utöver mina japanskastudier och mitt mode/spelintresse. Det här är inget utfall av narcissism eller vanföreställningar utan ett kontroversiellt men logiskt konstaterande. Jag är smartare än andra, väldigt mycket smartare men på ett generellt och intuitivt plan. Jag är absolut inget specialintressegeni, inte den bästa debattören, inte den bästa på något rent konkret men min intelligens är så pass bred och utvecklad att jag ser och förstår saker andra missar. Mitt perspektiv är annorlunda. Detta gäller i relation till NT-grisar likväl som aspergergrobianer och ger som resultat att jag tröttnar på folk väldigt snabbt. Skitiga, fula, specialintresserade aspergare med bristande sociala uttrycksmedel och gravt ojämn begåvningskurva verkar kunna finna nån form av "glädje" i t.ex politiskt engagemang inom någon obskyr ideologisk riktning, som teknokrati eller dylikt. Andra, vilket är tydligt på aspergerforum.se, verkar hitta glädje och gemenskap i att helt enkelt vara äckliga, handikappade "trasdockor" som går på dagcenterdisco (aspergerträff) med andra efterblivna miffon och upplever en känsla av större gemenskap med alla dessa ihoplappat imperfekta slaggaspergare. Hur mycket jag än försöker kan jag inte bli "god". Jag har en god sida, kärleksfull och omtänksam, men jag har samtidigt varit borderlinesociopat/narcissist sen dagisåldern och förmodligen innan dess. Jag har alltid haft ett behov av ondska. Jag känner mig ofullständig om jag inte får vara elak, mitt liv blir än mer meningslöst. Detta, och inte AS, är den absolut främsta anledningen till att jag inte fungerar i samhället. Jag är ärkenarcissist och borderline ut i fingerspetsarna medans min autism knappt påverkar sociala förmågor överhuvudtaget utan bara bidrar som en dehumaniserande variabel till den dominerande sociopatpersonligheten. Jag är precis den typ av människa som beskrivits som "samhällets värsta skräck". En sån som folk i allmänhet helst hade velat låsa in för att kasta bort nyckeln. En sociopat som inte befinner sig på det neurotypiska empati/känslospektrumet. Visst, jag plågas av detta. Att vara omänsklig på en nivå som gör min existens väldigt svår. Jag är inte mänsklig. Kombinationen autismspektrum + sociopat gör att hur "bra" mitt liv än skulle kunna tänkas bli utåt så kommer det alltid kännas fel och jag kommer alltid söka konflikt som medel till någon slags förändring. Jag befinner mig i ett konstant tillstånd av konflikt. Jag är den filosofiska kärnan av vad det innebär att vara "fascist", det är ett krigstillstånd inte en ideologi. Det finns dock ytterligare en variabel i min personlighet. En sorts djupt undertryckt empati, en känsla av ljus, kärlek och renhet. Edens trädgård som ensam planet i ett litet solsystem dolt i ett universum av kaos. Detta ljus är den enda droppe som krävs för skapa en kemisk reaktion i det som annars hade varit en typisk sociopatpersonlighet. Hela min personlighetskod skrivs om och muteras genom denna enda ljuskälla. Jag är i ständig och oundviklig konflikt med mig själv, jag vet inte om jag ska älska eller hata när jag på samma gång som jag har ett sadistiskt behov av att förinta kan känna ett behov av att uppnå total fred och harmoni. Inget av dessa tillstånd kan helt dominera det andra, vilket leder till att min själ är konstant rastlös. Inte ens om jag blev ett helgon, älskad av alla på jorden, tror jag att min onda sida hade försvunnit. Behovet hade alltid funnits där, som onda, sadistiska tankar och outtalad skadeglädje. Jag menar på fullaste allvar att jag är så mycket mer än er, mer än de flesta människor. Jag är menad att vara någon slags ängel. | | | | |
Interessant att läsa. Du har mycket god självkännedom och är mycket bra på att uttrycka dig. Du borde skriva en bok om du orkar samla dig till det. Frustration och resignation låter det som. Jag tror också att det kan vara helt rätt att förakta och ta avstånd. Det blir den naturliga följden av att inte vara accepterad. I längden är det tror jag dock inte givande att förakta en grupp människor som är kategoriserade under ett diagnosnamn. Just anledningen till att du föraktar och tar avstånd är ju att du känner att de är imbecilla och att du står över dem, då borde det inte bli någon vinst med att tracka och "trolla" dem. Det är liksom inte kul att sno godis från barn, eller mobba någon som inte kan försvara sig, vari ligger vinsten i att tala om för en utvecklingsstörd att den är dum i huvudet? Ingen sport ingen utmaning och ingen vinst. Frustrationen borde bara öka. Speciellt om det bottnar i avgrundssorg över att vara utanför och utstött. Ingen bryr sig väl egentligen, man kan inte skada någon så mycket att det känns bra inom dig. Det är en ytlig sårning, de har varandra och blir bara mer sammansvetsade. Möjligtvis kan du hetsa upp en stämning om det finns någon på forumet som själv vill bråka och aggitera och också är aggressiv. Men det ger heller inte det du söker vad jag tror. Du får konflikt men inte gemenskap och harmoni. Om man har kommit fram till att man ska lägga sin intelligens på att räkna ut hur man kan skada andra så mycket som möjligt, så finns det ställen i samhället där man "passar in". Man kan bli nazzist, om man letar efter svaga utsatta människor som man lätt skadar och sårar så är psykiatrin den perfekta arbetsplatsen, och de skriker dessutom efter personal och anställer vad som helst. Försäkringskassan är en annan sådan arbetsplats. Socialförvaltningen är en utmärkt arbetsplats om man vill såra och skada utsatta och redan skadade människor. På dessa arbetsplatser har du hela lagväsendet och myndighetsansällda bakom dig. Det förvånar mig lite att du inte har träffat på dessa människor. Det enda jag inte förstår funktionen i i det här du berättar är hur det kan kännas skönt att leta upp svaga utsatta männikor och såra och skada dem. Jag vet att funktionssättet inte är ovanligt, det finns massor av sådana människor i samhället. För dig verkar det som att det inte behöver vara en sport, du har heller inget behov av att klara dig i yrkeslivet vad jag förstår. det ger dig tillfredställelse att skada de som redan är skadade. En sport vore att ge sig på de som har makten i samhället. De är väldigt ointelligenta de flesta av de, men svårare att skada. De som fungerar i samhället med denna personlighet, om man kan prata om fungera i det här samanhanget, är de som kan "fungera " tillsammans med andra på arbetsplatsen och fritiden och manipulera dem och "i smyg" på rätt plats vid rätt tillfälle när man fått tag på en utsatt människa göra illa den. Detta gör man bäst om man har ett arbete där det finns utsatta människor, då har man möjlighet att fullt ut utöva sin läggning. Många gör det, du är inte ensam. Det som skiljer dig från dem är att du tillstår din läggning. Jag har ingen lösning på problemet jag heller. Däremot tror jag att du skulle må bättre själv av att försöka hitta en annan väg, jag vet inte hur och med vad. Jag har ingen lösning på var man gör av denna vrede och lust att göra illa. Det är en fördel att veta att man är intelligentare än de flesta (även om det är en sorg och känsla av utanförskap och man lätt kommer att förakta de som är ointelligenta), frågan är bara vad man ska göra med intelligensen. När man inte hittar människor som man fungerar med och känner gemenskap med måsta man finna någon annan väg att fylla sina behov. Det är sorg i det. Att söka förändring och meningsfullhet tror jag är en kärna i det, ett sätt är att söka konflikt och du verkar göra det väldigt medvetet och inte heller med viljan att nå gemenskap utan att såra. Hur länge är det effektfullt? Det är inte tillräckligt meningsfullt för att fylla behovet av meningsfullhet, om man verkligen inte blir harmonisk, glad och mår bra av det. Min tro är att det inte fyller behovet, eftersom jag inte tro att ett grundbehov är att skada andra och stöta bort sig från dem ännu mer. Men jag förstår att det fyller en omedelbar tillfredställelse. Människor rår inte för att de är ointelligenta och dreglande, faktumet att det är så ger sorg och det tror jag man måste hantera på något sätt, genom att hitta sin egen väg med det som ger tillfredsställelse och meningsfullhet. Det är inte säkert att det finns och att det går. Skriv en bok, tror det skulle bli en bästsäljare. Då blir du lite obermenchen också, kan vara ängel och predika vad du vill, du får fram ditt budskap.
|
| 28 juli 2009, 16:18 |
|
|
|
Krigarn
Medlem
|
Re: Jag ska rena världen Är du igång och blajar storhetsvannsinne igen Josef?
Tyckte du var en frisk fläkt på forumet innan du spårade ur, då gick du betydligt över gränsen.
Gå och lär dig några kanjis istället för den där storhetsvansinniga rappakaljan...
|
| 3 augusti 2009, 22:03 |
|
|
Som gäst saknar du privilegier. |
|
