Genom japanskan har jag upptäckt att jag kan lära mig "svårare" saker relativt enkelt. Jag kan snart läsa dagstidningar, på mindre än ett år av ganska slappa självstudier.

Däremot har jag fortfarande inlärningsblockeringar i många avseenden. Dessa bottnar i ett enormt förakt för samhället. Ska ge ett exempel på hur jag fungerar.

Om alla andra använder standardtekniken i kulstötning, och det även är denna som lärs ut i skolorna, så MÅSTE jag använda rotationstekniken istället för att kunna lära mig någonting. Om andra använder höger fot så MÅSTE jag använda vänster för att bli bra. Om andra spelar i c så MÅSTE jag spela i ciss. Någon som förstår vad jag menar?

När jag försöker göra saker som förväntas av en, sånt som präktiga, självgoda politiskt korrekta as och duktiga pluggisar anser vara "den rätta vägen" låser sig min hjärna. Det enda jag känner är obeskrivligt hat. En känsla av att gå andras vägar och vara en förslavad bandhund. När jag däremot hittar en egen metod, något mer obskyrt och outforskat, så känns det som om det är "jag och min hemliga kunskap mot världen" och då blir inlärningen helt plötsligt mycket lättare.

Med japanskan så var några av de drivande faktorerna att jag vet en hel del som varit i/bott i Japan och är sämre än mig både vad gäller förståelse för språket och kulturen, och att 75% av alla som är bra på japanska verkar vara animefreaks och andra avvikare medans "akademikerna" som pluggat det i åratal varken har snyggt flyt i språket eller bra uttal. Mina favorittv-spel är också för mig en hemlig nyckel till japanska, en väg som akademikerna inte känner till eller behärskar. På samma sätt som manga är nyckeln för anime/manganördarna. Att japanska är lite av "fulstudier" eftersom det förknippas med manganördar var något som helt klart underlättade för mig.

Japanska är trots allt på grund av skriftspråket mycket mer komplicerat att lära sig än franska eller spanska. Jag skulle redan pratat flytande om det varit spanska eller franska jag studerat. Jag rentav föraktar spanska och franska eftersom det är oraffinerade idiotspråk som använder det latinska bebisalfabetet, och bara har en bråkdel så många ord som japanskan, men som dyrkas av akademiker och klassiska lärartyper. Jag skulle byta modersmål till japanska om det var möjligt. De enda europeiska språk som har tillstymmelse till förfining är tyska och grekiska. De latinska språken, liksom de skandinaviska, är grova språk anpassade för apor.

Hursomhelst, jag kan helt enkelt inte följa en förväntad väg. Jag kan inte läsa en bok som någon pretentiös akademiker rekommenderar och jag inte göra något som hade gjort en PK-lärare nöjd. Jag kan inte lära mig på "normala" människors villkor efter deras regler. Jag måste skapa mina egna regler och bli bäst den vägen.

Jag har noterat att iaf 80% av alla aspergare, minst, klarar av den normala skolan med rätt hjälp. Jag har aldrig klarat och kommer aldrig klara av skolan på det sättet. Vad är det som gör att jag MÅSTE ha alternativa metoder och vägar vad gäller allting?

Låter lite som tvångsmässigt trots tycker jag. Det har jag. Jag måste alltid göra tvärt emot vad min mamma säger, även om hon skulle ha rätt. Har varit så med lärare också. Det har ibland hindrat mig, men inte i sån omfattning att jag försökt göra nåt åt det. Det beror säkert på att jag som barn blev van vid att auktoriteter har fel, och att de är ute efter mig, så jag har börjat förutsätta det även när det inte är så.

Att acceptera andras lösningar och anpassa sig är för mig den grövsta kränkningen.

Jag är precis likadan. Jag är väldigt rebellisk när det gäller invanda läror.

Under min tid I World of Warcraft märkte jag tydligt att det fanns ett toppskickt med matematiknördar på sidor som elitistjerks.com, som likt överstepräster bestämde hur man "ska" spela för att bli "bäst". Jag kom aldrig in i ett seriöst guild för jag vägrade rätta mig efter deras bibeltolkningar som alla andra följde slaviskt. Jag hade dock en del framgång i pvp eftersom jag använde exotiska taktiker som bara jag använde. Jag valde ofta de minst populära eller t.om svaga karaktärstyperna som en sorts omedveten protest, jag njöt mer av att dekonstruera och desarmera folks bigota föreställningar än att faktiskt spela eller vinna. Min naturliga roll i ett mmospel eller för den delen verkliga livet är att passivt bryta ner de ideer alla andra byggt upp.

Sen jag köpte en kamera förra året så har jag bara tagit bilder på svampinfekterade träd, smutsig snö, och våta löv på trotoarer. Jag försökte läsa en guide för hur man tar "bra" bilder men fylldes bara av förakt och äcklades av hur inrutat allt var.

Jag måste gå min egen väg, annars varken kan eller vill jag uträtta någonting. Jag tycker också det är en kränkning att adoptera andras perspektiv och tillvägagångssätt.

Största problemet med WoW tycker jag är fötterna. Jag skulle inte klara av att spela ett spel där karaktärerna har så fula fötter, som att de går runt i strumpor, typ Björnes Magasinfötter . Ja nu gick jag väl off tåpic igen dårå.

Själv är jag en av få aspergare födda på 80-talet som aldrig spelat WoW.

Jag saknar inte WoW direkt. Är skönt att jag lyckats ta mig ifrån MMO-träsket bortsett från några små korta återfall. Det ger mig mer att fokusera på mästerverken från min barndom, Suikoden, Final Fantasy VI, Chrono Trigger etc men på originalspråket japanska.

Topic då:
Jag klarar inte skolan på skolans vis. För att de väldigt ofta inte har med essentiella ting som krävs för att man ska förstå.

Alltså, de förenklar så att den stora massan ska kunna lära sig utantill. Jag kan tex fråga min bättre hälft en kemifråga, och då har han en ganska djuplodande utläggning - vips så förstår jag saker som kemiboken från högstadiet aldrig hade kunnat förklara på ett begripligt vis. Nu ska jag inte överdriva och verka som att jag kan fatta vad som helst, jag är dum i huvudet, men när en människa som verkligen kan sin sak berättar för mig så kan jag plötsligt förstå obegripliga ting.

Så från att ha hatat kemi och fysik kan jag vara bara lite halvhatisk tack vare min bättre hälft.

Och vad gäller andra saker, sådant jag är bra på såsom språk, så tyckte jag det var skönt att språk liksom går in av sig själv, då slapp jag anstränga mig.

Att tvinga mig själv att lära mig någonting genom att gå på komvux skulle nog gå dåligt, jag är vuxen och cool nu, och mamma är inte här hemma och ser om jag skolkar .

En annan grej är att jag bara kan lära mig en en sak i taget. Jag kan inte lära mig om saker styckas upp som i skolan i små delar.

Ja, att skifta fokus är ju ett problem för många. Det hade ju varit bra om skolan lärde ut saker månadsvis. Tex tre månaders matematikstudier (fy fan!). Jag avskyr matematik, men det ingår ju i läroplanen, samt behöver förstås för att förstå en del andra ämnen. Tänk så skönt att slippa traggla hela året, att få göra bort det kvickt och sedan övergå till någonting roligare.