Jag verkar helt sakna mundana känslor och jag är likgiltig gentemot det mesta som inte intresserar mig på något sätt. Det blev lite pinsamt när min mor sa "jag vet att du älskar mig". Jag kan inte minnas att jag någonsin hyst känslor för någon, även om saker de säger eller deras personlighet (inte i relation till mig) kan få mig att reagera känslomässigt ibland.

Men jag gillar det så här, det är trivsamt. Har inte hittat någon anledning att inte gilla det, tvärtom är det vettigt att det finns udda personer. Det var några händelser som drog in mig på riktigt i den här mentaliteten, men trots att jag insåg vad som höll på att hända försökte jag inte att förhindra det. Jag vill nog vara avskärmad, nästan som en isdrottning. Kan föreställa mig själv spendera hela nätterna i ett privat bibliotek, ensam och tom inombords. Denna mänskliga tradegi tilltalar mig av någon anledning.

Samma här. Iofs känner jag emellanåt rätt starkt hat mot mänskligheten, men även i mina lyckliga stundet är jag avtrubbad och helt tom på empati. Jag ser terrordåd och katastrofer som bra tv-underhållning.