Det är svårt att hitta någon vettig att diskutera med. Jag har aldrig träffat några involverade eller intresserade som kan debattera. Det är rent ut sagt en ytterst tydlig nt mentalitet som dominerar. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, men varför ska transsexualism alltid romantiseras?

Jag ser det som ett tillstånd inte helt olikt intersexualism, snarare än någon sagoberättelse om att "födas i fel kropp" som amerikanska konformister och romantiker vill få det till. Jag är motsatsen till prinsesstereotypen som ser på transsexualism som en känsla.

Antalet självmord bland transsexuella tycker jag talar sitt tydliga språk.

Jag har på många sätt en kvinnlig hjärna och starka kvinnliga inslag i min sexualitet, men jag upplever samtidigt kvinnokroppen som oren och äcklig. Är glad att jag fysiskt är man.

http://www.rfsl.se/public/HBT_200606.pdf
RFSL är väl vettiga, men det låter konstigt imo. Kan man inte vara trans förrän man genomgått könsbyte?

http://en.wikipedia.org/wiki/Sex_reassignment_surgery_in_Thailand

Varför thailand är en fristad för transar kan man ju spekulera i. Själv tror jag att de utsätts för en hel del kemikalier i det landet. Ovanpå det så är det säkert ett antal styrande som har sådana tendenser själva.

Hittade en i USA det första jag gjorde..
http://www.expressen.se/Nyheter/1.18342 ... e-at-obama

Om man "under sin livstid" genomgår operation, så är man transsexuell hela livet.
Men knepigt skrivet tycker jag.

Jag har träffat många människor i olika stadier av övergång mellan könen, och alla kallar sig transsexuella hela tiden.

Föreningen Benjamin har jag hört är bakåtsträvare som håller fast vid gamla synsätt som bokstavligen byggdes på lögner. Deras hemsida ger inte heller något seriöst intryck. Det ser mer ut som en rest från dårhusens tid.


Ärligt talat får jag samma känsla och är glad att jag slipper vissa delar av eländet. Men då finner jag också många andra saker med människor motbjudande. Fast det beror på hur jag tänker vid tillfället. Om man ignorerar den underliggande känslan och bara ser det som finns framför sig så är människor allt för smarta apor.

Men den manliga kroppen är inte särskilt trevlig den heller nu när jag tänker på det. Det handlar nog mycket om vana. Jag har i huvudsak umgåtts med män trots att jag stundvis är misandrynisk.

Men just transsexualism handlar uttryckligen inte om vilken kropp man tycker är mest praktisk eller vackrast. Jag kan förstås inte tala för alla eftersom erfarenheterna varierar mycket. Men i mitt fall lade jag snarare märke till att jag tänker på ett kvinnligt sätt, att mitt liv hittils följt ett tämligen speciellt mönster, och att jag finner situationer där jag förväntas följa manliga koder som mycket olustiga eller provocerande.

Den där olustkänslan finns även där när jag vill göra vissa gester eller annars blir påmind om vilka manliga och kvinnliga drag jag har respektive inte har. Det har hänt, speciellt under barndomen, att jag antagit att min kropp var kvinnlig och gjort någon pose som blev helt galen eller inte syntes för att jag inte hade rätt kroppsbyggnad för det.

Det är vanligt att transsexuella inte lyckas simulera manlighet eller kvinnlighet och lever socialt hämmade liv eller håller sig till tillåtande grupper, men jag verkar relativt ensam i att jag till slut blev en sån där med stendöd mimik som aldrig säger någonting. Fast det kanske jag är ändå.


I vissa avseenden är man bara transsexuell fram tills man korrigerar sitt kön. Och det finns de som låter bli.

Så är det ju. Jag känner män som behållit sitt kvinnliga könsorgan för att det helt enkelt inte finns någon bra medicinsk lösning. Och en del anser sig vara transsexuella tills de genomgått fullständig övergång, därför att då är de ju i rätt kropp och det är inte längre något fel på dem.

Jag syftar mer på de som väljer att inte göra något alls och leva som könet de föddes som. Ännu mer komplicerat blir det om man räknar med de som byter tillbaka, av ofta obskyra anledningar, kan tilläggas. (är dock ett fan av Michael i dokumentären.)

Jag har märkt hur min verbala förmåga utvecklats dramatiskt sen jag slutade simulera. Jag behöver inte tänka igenom precis allt jag säger längre, det kommer naturligt. Numera kan jag gå tillbaka och gilla det jag skrivit. Människan är inte gjord för att systematisera språket som jag brukade göra. Det är som att gå på styltor.

Jag förstår mig inte på den allmäna uppfattningen att bejakandet av transsexualism är onaturligt på något vis. Om någonting är onaturligt så är det skådespelet, de interna konflikterna, och självvåldet. Är det någonting jag vill krossa utan pardon så är det råttorna som systematiskt motsätter sig, förnekar och ifrågasätter transsexuella familjemedlemmar, men samtidigt påstår sig vilja personens bästa. Maken på självgodhet får man leta efter.