Jag har skrivit om tanter förut på AF men nu verkar ursprungstråden vara borta, antagligen för att hela avdelningen NFD raderats.

Därför tänkte jag sparka liv i en ny kriterielista och förklaring av begreppet TANT och efterlyser erfarenheter och synpunkter, särskilt från Josef3, Sugmund, Svante och nallen.
Förra gången skrev jag fritt från hjärtat som det heter, men nu hade jag tänkt mig en mer demokratisk variant där andra än mina personliga synpunkter kommer fram.

Vill väl, men fattar väldigt LITE av problemet.

Vad är det du inte förstår? Behovet av en ny tråd? Problemet tanter?

Haha. Förlåt! Jag var otydlig!

Det är TANTEN som vill väl, men inte förstår så mycket av problemet!

Jag skrev helt enkelt ett förslag till ett tantkriterium!

Aha, ok.

Skriver nog mer om personliga erfarenheter senare, vill dock först ge min definition av vad en tant är. Jag vill gärna skilja på jantefitta i allmänhet och "tant", även om det finns många likheter, eftersom begreppet tant mest omfattar de som på något sätt kan missbruka lagar och förordningar för att begå övergrepp mot t.ex aspergare.

En tant är en myndighetsanställd person eller någon inom skola eller vård, med intelligens något under genomsnittet, som fungerar som jantelagens förlängda arm i samhällets strävan efter att neutralisera avvikande personer. Det viktigaste målet för en tant är att beröva den excentriska/icke neurotypiska individen dess integritet samt att upprätta någon form av social kontroll över avvikande individers liv. I vissa fall rör det sig om väldigt tydliga övergrepp såsom tvångsplaceringar på behandlingshem av ostraffade personer utan vare sig självskadebeteende eller allvarliga psykiska störningar men minst lika ofta består tantens arbete i att inkräkta på den personliga integriteten i syfte att förnedra, förminska och på alla sätt försöka oskadliggöra icke-neurotypiska personer. Metoderna kan variera och innefattar allt från fikarumsskvaller, överdrivna så kallade "stödåtgärder" som egentligen inte behövs utan har som enda syfte att avskilja och kränka den som begått brott mot jante, sabotage vad gäller bidrag samt hot och tvång som är ämnat att fungera ungefär som när en djurplågare lär hundar lyda genom våld.

Undermedvetet så arbetar tanten utifrån en väldigt endimensionell neurotypisk föreställning att det är sunt, nyttigt och på alla sätt bra att tillhöra kollektivet, ha en "normal" dygnsrytm och bete sig som majoriteten i samhället. De som på grund av neurologiska variationer uppvisar avvikande beteende betraktas utifrån detta synsätt som "undermänniskor", även om det till stor del också är undermedvetet. De flesta tanter, precis som de flesta genomsnittsknegare ute i samhället, är helt enkelt inte tillräckligt intelligenta för att förstå hur deras undermedvetna genom neurotypiska flockinstinkter styr deras tankar och handlingar. De ligger i detta avseende evolutionärt möjligen något närmare apor eller grisar än vad som allmänt kan sägas om icke-neurotypiska personer.

Tanterna är på intet sätt någon elit i samhället. De är inte särskilt vackra, intelligenta, rika eller dugliga utan mer ett exempel på majoritetssamhällets makt som når långt utanför politiken och förmodligen i ännu högre grad är social snarare än politisk. Majoritetssamhället kräver ödmjukhet och underkastelse från de som avviker. Denna ödmjukhet ska tvingas fram genom att använda begrepp som "stöd", "vård" och "hjälp" för att rättfärdiga övergrepp.

Tant är ett så pass vedertaget begrepp att jag nästan glömt kriterierna . Det ingår i min ordbok numera allt sedan man började kunna ställa diagnosen.

Men det finns både goda och onda. Mestadels är de välvilliga. Deras huvuden är tyvärr uppe i det blå och tankesättet är enkelspårigt.

De gillar att prata relationer *skvaller*. Min sambo gjorde sin prattant på psyk nästan euforisk när han för första gången nämnde att han har problem med mig. Alltså de har slentrianpratat i flera år, snackat studier, mående, mediciner etc. Men när han nämnde någonting som liknar relationsproblem, då blev tanten eld och lågor!!!

(Jag har personlighetsförändrats efter psykosen 2007/2008, och av tung medicinering och ECT, bla därav har vi vissa problem).

Tanten:
- Men varför har du inte berättat om detta förut att ni har probleeeem????

Han:
- Öh, tyckte inte det var så viktig grej, vi reder upp det där sinsemellan hon och jag. Sade väl han, ungefär.

Och så är det, jag menar om det är jättebra i förhållandet eller om det är skit eller om vi blir särbos eller köper hus tillsammans whatever har mycket litet med hans vård och medicinering att göra.


Så relationsproblem och skvaller gillar de små liven!

När jag var 16 skickades jag utan egentlig anledning till ett behandlingshem en kortare tid. Jag var ostraffad men psykiatrin hade gett upp och min narcissistiska borderlinemamma som nästan knäckt mig fullständigt insisterade på att jag inte skulle vara hemma.

Så, från att ha åkt in och ut på barnpsyk och tvångsmedicinerats så avbryts all medicinering, ärendet hamnar hos soc och jag skickas till ett behandlingshem för diverse kriminella och missbrukande ungdomar med psykiska problem. Först är det tänkt att jag ska vara där på obestämd tid, men genom en kontakt jag själv ordnat inne på soc lyckas jag dra i trådar och arbeta för jag ska få komma hem. Vilket jag får. Jag mjukar även upp min mamma genom att vägra prata med henne i flera veckors tid. Så, efter en dryg månad får jag komma hem igen.

Det roliga med den här historien är att tanten, som egentligen var en mellanchef på soc som vikarierade som handläggare eftersom den ordinarie precis som sin föregångare drabbats av hjärnblödning, som med glasartad blick och ett tonläge som om hon talade till en gravt förståndshandikappad tog beslutet att skicka mig till behandlingshemmet knappast hade förväntat sig att jag skulle vara därifrån så snabbt. Senare under hösten kom jag ut från stadsbiblioteket och då går hon förbi på gatan en bit bort. När hon ser mig verkar hon närmast förskräckt, skyndar på stegen och vänder sig t.o.m om och tittar för att försäkra sig om att jag inte följer efter.

Snor det där stycket.

Jag träffade tanter idag i syfte att försöka få hjälp i hemmet då jag kollapsat mentalt och fysiskt. Möttes av fraser som:

- "Men det är viktigt att man själv är med på att verkligen följa de strukturer man kommit överens om". Följt av ett leende med huvudet på sned, likt det som folk brukar använda mot babys och mongoloider. Det var surrealistiskt. Väntat, men ändå en intressant upplevelse för mig som inte varit så mycket i omvårdarsvängen förut.

Om jag tänker följa några strukturscheman? Kanske tamejfan gör det som en plojgrej för att straffa dem, för då kommer de att få se på tantrum när jag tappar tålamodet. Då är jag inte go att tas med .

Min kontakt med soc varade bara mellan 16-18, under en period då min narcissistiska borderline och münchaussenmamma var extra bräcklig och projicerande. I slutänden tror jag att det som gjorde att myndigheterna lyssnade när jag bad dem dra åt helvete, och t.o.m verkade glada att slippa mig, var att jag helt enkelt var några klasser över dem och det klarade dem inte av. Hade jag varit en lågbegåvad arbetarsvensson som "hamnat snett" hade de nog aldrig gett sig men nu var jag istället en sorts aristokratpsykopat som fick tanterna att känna obehag. Mina nedlåtande, dryga sågningar och min ormliknande förmåga att lyckas vända deras "stödåtgärder" till att bara bli dyra projekt som rann ut i sanden gjorde handläggarna halvt galna av arbetsbörda. Jag domderade som en dressör och sade åt dem att "gå höger, höger, nej vänster, höger, jag sade vänster!" och lyckades alltid ändra planerna genom att manipulera och vara snäll när det behövdes, låtsas samarbeta, för att sen attackera, sänka deras självförtroende, få dem att må dåligt och hata sitt jobb och känna att det kanske vore bäst att säga upp sig.

Jag har faktiskt vunnit över tanterna eftersom sen den dag jag fyllde 18 så har jag inte fått så mycket som ett samtal eller en fråga från något som ens avlägset liknar en tant. Snart firar jag myndighetsfritt 10-årsjubileum.