Jag satt och gapade till morgonnyheterna. Säga vad man vill, men Obama vägrar visst att sitta i knäet på kongressen. Om det är genialiskt eller vansinnigt får framtiden utvisa.

Oj då. Jaha. Vet inte vad jag heller ska tro. Vet inte vem som vet. Få se om jag orkar öppna nån mer nyhetssajt.

Men även Obama står ju till höger. Hade till exempel sist jag hörde något fyllt finansdepartementet med samma pyramidspelsmaffiosi som ett finansdepartement ska lösa problemen med och se till kan tvingas betala tillbaka sitt stöldgods, förbjudas finansverksamhet och dömas till vård mot sitt missbruk i fortsättningen. Vilket vi för all del är så gott som grundlagsenligt bundna att göra i EU:s delstater också. Så så långt handlar det väl bara om grader i helvetet – gissningsvis ännu mer än mellan våra sossar och moderater. Även om gradskillnader kan vara avgörande nog för dem och det som hänger på marginalen, och man fortfarande har ett ansvar att försöka tynga ner den mindre trista sidan, känns det väldigt trist och som ett missbruk av min och andras uppmärksamhet.

Men vad får det för verkningar på oss andra det här?

Som Zombie säger: Det är fråga om grader i det kapitalistiska systemkrishelvetet. Vad än Obama, som en av de något mindre skogstokiga och något mer rationella representanterna för den imperialistiska USA-kapitalismen, än gör så kan han (eller för den delen någon annan som agerar/tvingas agera inom det bestående systemets ramar) i grunden inte förhindra det kapitalistiska systemets tilltagande kris, förfall och begynnande sammanbrott. Det handlar enbart om lite olika vägar till avgrunden (där jag personligen föredrar en mer utdragen nedgång framför en chockartad kollaps à la 1929, eftersom arbetarklassen och den närstående drabbade skikt får mer tid och möjligheter att förbereda sig på och samla sig till nödvändig klassmotståndskamp om det mer utdragna och långsamma nedgångsscenariot blir verklighet).

Klart som fan att det som händer i USA just nu kommer att påverka den ekonomiska (och på lite sikt sociala) systemkrisutvecklingen i resten av världen, då USA fortfarande - om än på dekis - är en såpass tung och ledande ekonomisk aktör på det globala planet (med det nykapitalistiska Kina som god och snabbt växande tvåa med sina egna ekonomiska och sociala problem, där de ömsesidiga ekonomiska beroendebanden till USA sannerligen lär påverkas med internationella ekonomiska återverkningar av det som just nu händer i USA).

Frågan är väl hur långt detta chicken race kommer att hinna gå. Blir det en kollaps/frontalkrock eller kommer någon att väja undan i sista sekunden? Och vem väjer i så fall undan? Vem har vad att vinna och vad att förlora?

Om Obama får igenom Obama-care genom att motståndaren väjer undan, vinner utsatta grupper en sjukvårdsreform som kapitalet inte tycker sig ha råd med. Dessa utsatta grupper får i dagsläget så lite från staten att de i reda siffror inte har lika mycket att förlora som rikingarna. Å andra sidan saknar de marginaler, så om det blir ekonomisk kris kommer de ändå att påtagligt känna på följdverkningarna av den medan rikingarna har desto bättre förutsättningar att se om sina hus. Men hur mycket kan de sitta där och se om sina egna hus medan de mest utsatta får det allt sämre samtidigt som själva grundvalen för deras ekonomiska överläge ruckas i grunden? Har de råd med en sådan demoralisering samtidigt?

På något sätt är det som att man hela tiden har förlitat sig på att Obama skall följa de vanliga spelreglerna, att han inte kan göra annat, och så plötsligt gör han inte det - och då ändras ramen för vad som är möjligt. Det kanske går helt åt helvete, men om det gör det så är det en konsekvens av ett antal aktörers aktiva val. Plötsligt kommer det mänskliga ansvaret i förgrunden. Ekonomin är inte något som följer sina egna naturlagar alldeles självgående, utan ett antal specifika personer som tilldelats rätten att trycka på två olika knappar håller mer eller mindre världsekonomin i sina händer på ett sätt som de inte kan smita från. De kan inte gömma sig som anomyma kuggar i ett komplext maskineri, utan hela världen riktar sin uppmärksamhet mot vad just de väljer att göra i just det här fallet.

Tänkvärt, Inco. Men jag frågar mig om insikter av den digniteten har någon förankring hos några som har makt att ändra på något.

Jag undrar hur mycket det den här gången är kapitalet och hur mycket är det de där USA-typiska högerextremisterna av anarkokapitalistisk typ, teapartyister och sådana, som står bakom de kongressledamöter som tycker det är så viktigt att sabotera den här patetiska ansatsen till allmän sjukförsäkring. Men båda grupperna är ju fundamentalistiskt rabiata i USA, drivna av både gammal maktställning och de religiöst färgade myterna om "the American way of life", så vad som än händer just nu lär de inte ge upp. Sådana element funkar inte så.

Instämmer i stora delar av din analys, Star Rover, men jag hoppas fan att det finns små gröna män som kan ingripa om det går för fort eller blir för grymt mot dem som får sina livsförutsättningar undanryckta under fötterna på sig. Jag har ingen lust till en plågsam och utdragen död av svält, upplopp och utebliven vård eller hemlöshetens följder, och jag tror inte det finns mer än en mycket liten originell klick som har det. Men det finns många många som skiter i att andra kan drabbas av sådana öden, och som överhetens folkuppfostran har sett ut de senaste årtiondena lär det bli det draget som förstärks i kris.

Vad skiljer den här gången ifrån alla andra gånger USA gått i konkurs?

http://www.nasa.gov/
NASA is no more

http://www.whitehouse.gov/
Lol


http://edition.cnn.com/interactive/2013/09/politics/government-shutdown-impact/index.html?on.cnn=3
Dom har bommat igen massa viktiga myndigheter.

Det är ju förjävla illa om de inte ger upp, förstås, de där elementen. F ö var jag inte mer exakt med min etikett "kapitalet" än att det kan stå för högerextremister av anarkokapitalistisk typ. Det var luddigt förstås, men visst utgör de väl en del av kapitalet?

Hur som helst tänker jag hoppas på att "den här patetiska ansatsen till allmän sjukförsäkring" trots allt går igenom, om herrar undergångsprofeter ursäktar, för att jag tänker att en patetisk ansats till allmän sjukförsäkring räddar fler liv än ingen alls. Och med tanke på vilket rabalder redan den här har skapat är det nog inte realistiskt att hoppas på att en mindre patetisk variant skulle nå framgång i dagsläget.