Har lagt märke till att Ondskan tycks ha begått intrigerande på det andra forumet, jag diskuteras som om jag vore en förövare när det i själva verket är fullkomligt uppenbart att jag är offer. Vidrigt att de låter psykopaten hållas, hon är ju en ohygglig fara för alla andra människor.

Jag lägger även märke till att censuren av psykopatens illdåd kvarstår och psykopaten tycks inte avkrävas förklaring av vad som ger den rätt till andras pengar mot deras uttryckliga vilja.

Inte för att vara taskig.. Men funderar du aldrig på att bara släppa hela grejen och fokusera på något som gör dig glad och positiv, istället för frustrerad och bitter? Är det otänkbart?

Tror folk har en överdriven bild av hur mycket tid och energi jag lägger ner på det där. Jag pluggar teoretisk fysik på Sveriges högst rankade (i de undersökningarna som tycker rätt, det vill säga) tekniska högskola, håller aspergerträffar och gör av med förfärligt mycket tid på meningslöst surfande så nog har jag annat för mig. Mitt hat kommer sannolikt aldrig att avta dock.

Oavsett hur mycket eller lite tid du lägger på det tror jag att hat och negativa känslor är något som fräter sönder själen. Det är otroligt berikande att bli bra på att förlåta allt och alla. Själv har jag t.o.m. förlåtit min mamma och mannen som våldtog min enda vän (och livspartner). Med facit i hand är detta något av det bästa jag gjort.

Jag är normalt sett väldigt förlåtande, det här ihärdiga hatet beror på att motparten varken erkänner eller ångrar det den gjort. Men du kan förstås ha rätt ändå. Alla skadestånd är reglerade nu så rent praktiskt återstår inga hinder att glömma.

Finns det någon möjlighet att motparten kanske har en liknande upplevelse av att du inte vill se din del i det hela och sätta dig in i hens upplevelse? Det kanske var traumatiskt för båda? Och kanske var inte någon av er ond, i grund och botten, utan drivna av omständigheter som tog fram det värsta ur er båda? Och svåra för båda att hantera känslomässigt också så här långt efteråt? Kanske känner båda sig djupt kränkta? Kanske har också båda svårt att acceptera det destruktiva i det egna handlandet? Kanske har båda ett behov av upprättelse?

...och kanske blev hen verkligen riktigt jävla skiträdd? Skulle inte du bli det om någon yxade sig in i ditt hem? Helt ärligt? Det skulle nog jag bli. Kanske tycker hen att sådana hot är något helt annat än det ekonomiska, något som gör att det senare blir mindre angeläget att reda ut? Även om du själv vet var gränserna går för vad du skulle kunna göra mot en annan människa, och därmed anser att det inte fanns någon anledning att bli så rädd, så kanske personen i fråga av olika skäl inte kände sig så trygg?

Och kanske har du inte efteråt heller lyckats förmedla att personen i fråga kan känna sig trygg om ni skulle börja kommunicera?

Bara några tankar.

Diplomati på hög nivå! Det gillar jag! +1 baby, ska ta lärdom av dig...

Instämmer med exec (om båda inläggen).