Funderar lite över vad/vem tycker ni är en riktig karl?
För mig finns det en jag tycker sticker ut ur mängden och det är Ernest Hemingway,
har lästa alla hans böcker och en del böcker om hans liv och jag tycker nästan att
hans liv är mer spännande än hans böcker.
Här är en man som är boxare, storviltsjägare, fiskare, författare han super, röker
och jagar fruntimmer och är ute i krig! Hemingway är ju en man som beter sig som
en karl, inte som svenska "män" som går ut och går med rosa barnvagn med parasoll ,
gay-nannies!
Dessutom hade karln ideal som han dessutom stod upp för och sade ofta vad han tyckte
något som retade en massa folk(fjollor), när livet sedan blev för jävligt gjorde han ett
snabbt avslut.
Vad jag önskar att jag hade fått sitta på verandan i hans hus på Kuba och tagit några
groggar med honom, och snackat lite, oss karlar emellan.

Om man intresserar sig för Hemingway bör man läsa Kenneth S. Lynns biografi. Jag tror Hemingway har blivit till en gestalt mer än verklig människa.

Men jag tycker det är intressant att diskutera manligt som begrepp, särskilt i dessa tider då det är tabu. Redan när jag läser dina inledande rader kan jag känna flåset av förargade feminister i nacken.

Manligt är motpolen till kvinnligt.
Men idag ska allt vara unisex och i medierna hyllas metrosex-snubbarna som det nya idealet och man anser att det inte finns någonting manligt som en kvinna inte lika gärna hade kunnat göra. Det här tänket har fått vissa oroande konsekvenser, jag menar när det blir jämställdhet in absurdum. Man har till exempel lättat på de fysiska kraven för brandmän så inte kvinnor diskrimineras för att de är svagare. Då infinner sig ju frågan:

Ditt hus brinner och du kommer inte ut. Vem blir du helst räddad av? Den manlige brandmannen som klarar av att bära din vikt nerför stegen eller till den inkvoterade damen som inte gör det?

Personligen tycker jag att män som duttar för mycket med håret, är trendkänsliga, bortklemade, inte kan stå för en åsikt, vänder kappan efter vinden och aldrig har upplevt ett slagsmål inte kan kallas män. De har aldrig stått under eldgivning, de påminner om kvinnor, de är lösa i köttet. För att fritt citera Bukowski.

Det är möjligt att jag har en romantiserad syn på manlighet, men för mig är det att kunna beskydda sin dam, att ha civilkurage. Den hemvändande Rob Roy med sönderskuren kropp. Kapten Ahab, Clint Eastwood.
Ärr, fysisk kapacitet, whiskyröst. Tatueringar. Stor eller sned näsa - en liten uppnäsa ser inte bara löjligt ut utan klär kvinnor bättre. Vi kan fylla på listan med uthållighet, begynnande skallighet, skäggväxt, oberoende, attityd.
jaktinstinkt, ett sinne för kamp och försvar.

Emopojkarna som väger 67 kg och spelar dataspel och sitter framför burken med svarta huvtröjor är inte heller vad jag kallar män. Ut i livet med er, era såskoppar.

Jag tror jag har läst den, har läst en del biografier men mitt minne är inte vad det borde.
Något som är lite löjligt när jag tänker på det jag läst om honom i biografier är att så
många försöker riva sönder bilden jag sammantaget fått om honom genom det jag läst.
Är det kanske avundsjuka som ligger bakom?
Krigarn: När jag ser ditt andra inlägg så ser jag att min inställning är precis som din.

Det är en mycket otidsenlig bild. Du måste ha fått mycket skit när du snackar om det. Jag är intresserad av vilka svar du fått, vilka motargument du fått.

Alla riktiga män respekterar sina mödrar. Det kanske låter som en latinsk uppfattning men jag är helt enig där. Jag ger inte ett ruttet lingon för såna som kallar sin egen mor för hora och liknande.

"Skummjölksgullisar" är en term som dyker upp i Kvinnor av Bukowski. En mycket lyckad översättning tycker jag.

Ja mycket skit har jag fått för mina åsikter allt från enklare tillmälen som mansgris, gammaldags
till långa extremistutläggningar, men jag står för vad jag tycker.
Jag ger mig sällan in i sådana diskussioner för de tenderar ofta att bli hysteriska.
Jag tycker faktiskt att det är sorgligt att istället för att använda det som är bra i manligt och kvinligt
försöka sudda ut det till ett ingenting.
Något som också är märkligt det är att många, de flesta jag mött, kvinnor faktiskt gillar en riktig
karl när det verkligen kommer till kritan, men det erkänner de inte när det är ljust.

Nej precis. De snackar om att de vill ha en förstående och känslig man, en bror duktig. Sen går de hem med Stora Stygga Vargen i alla fall.

Ett annat fenomen jag stör mig på är alla dessa mediefeminister, de kan vara skådespelerskor, kolumnister, krönikörer, coacher mm. De snackar om jämställdhet och solidaritet och feminism och yadayada...och allihop är de tillsammans med en rik man i karriären. Jag tror inte jag behöver nämna några namn.

Ja varför inte använda fördelarna med att vi är olika, för det ena är ju inte bättre
eller sämre än det andra? det är ju ren dårskap. Naturen har skapat oss olika och
det kan ingen ändra på, vi är många gånger bäst på olika saker man och kvinna,
så är det bara.