Re: Tröstätande och misär
Jag kan berätta att jag träffat Tjejen med stort "T" igen. Jag har växlat några få ord med henne -- artighetsfraser -- och det känns att min "emotionella incident" är utagerad för min del. Jag känner fortfarande en sorg/besvikelse inombords när jag ser på henne, men det är klart hanterbart. Det är faktiskt en sak som jag gillar hos mig själv -- att jag brukar lära mig leva med det mesta av mänsklig misär hyfsat snabbt/effektivt.
Jag ħar ingen vidrig kvinnosyn! Jag gillar er, jag tycker att ni är kronan av guds skapelse. Min fru och jag brukar ha ett internt skämt som lyder att jag är "hård, men rättvis".
Jag har många osmickrande saker att säga om kvinnor, men den det positiva väger tveklöst tyngre!
Jag tror inte att inlevelse är din starka sida. Men du är söt, och därmed ursäktad. Självklart så normaliseras de flesta aspekter av livet med tiden; att leva som kinesisk krigsfånge hos japanerna under 1940-talet medförde sannolikt andra emotionella referensramar än vad du har här och nu. På samma sätt normaliseras "problemet" med att välja och vraka mellan vilka uppvaktningar som skall besvaras till den grad att det framstår som ett egentligt problem för subjektet ifråga.
Bekräftelse har en ful och smutsig klang i mina öron. Det för associationerna till flockdjur och pöbelmobbar. "Bekräftelse" är belöningen människor erhåller när de uttrycker konformitet inför de andra gruppmedlemmarna.
Jag tror att jag står över det. Jag går alltid min egen väg, med några få undantag som att jag klär på mig innan jag går utanför dörren o.s.v.
Jag får min tillfredställelse från att agera i enlighet med mina ideal. Om jag tror att det är bra att kunna umgås med sina medmänniskor framgångsrikt/ändamålsenligt så ger det en behaglig känsla att manifestera den förmågan. Om jag tror att det är nyttigt att kunna sätta ner foten och be sina medmänniskor att dra åt helvete när de uppför sig illa så ger det en behaglig känsla att manifestera den förmågan.
)