Jag har så länge jag kan minnas strävat efter spirituell renhet. Jag har aldrig varit speciellt lustsökande(Sigmund Freud skulle bli fundersam) och har avfärdat känslor till förmån för intellektet, trots att jag ofta hade väldigt starka känslomässiga behov inombords. Det är inget jag lärt mig, jag har så länge jag kan minnas varit såhär, t.om innan jag kunde gå ordentligt. Jag minns att det var någon religiös typ, muslim tror jag, som trodde att alla föds med rätt tro men oundvilkligen hamnar på villospår. Det tycker jag kan ha en korn av sanning.

Men I vilket fall. Som jag ser det följer jag tre skolor.

Intellektuell karghet. Ett tillstånd där känslor är frånvarande och ersätts med en låg resonans av fridfull beslutsamhet. Represeteras av lövlösa träd som står på ett slätt område av hårt och jämt nedtrampad jord, bredvid en sjö. I fiktionens värld kommer det oftast i form av en odöd härskare som sitter på sin tron och förvittrar av tidens gång, antingen av sorg eller av en besatthet att behålla sin makt.

Intellektuell renhet. Det handlar om estetisk och känslomässig förfining. Känslorna underordnas och härdas av intellektet och används mer som ett verktyg. Representeras av en människa med en asexuell skönhet.

Spirituell upplysning. Eftersträvar övernaturlig intuition och utsikt över helheten med en glimt av dess mening. En new-ageare skulle nog prata om mediala förmågor. Det här är min variant av religion, en sorts generellt spiritualism med en avsaknad av konkreta fakta och regler.

Det tråkiga är att jag trots min strävan upplever jag mig själv som ful och äcklig inombords. Ibland tar jag avstånd och övertygar mig själv att min inneboende fulhet är mitt jordliga jag, medans den rena själen är en annan del. Mitt jordliga jag tänker jag mig då är den drivkraft som vill att jag ska "mogna", och anta ideal som förespråkar köttet och den råa, otyglade känslan. Jag har ibland undrat om inte den här delen av mig snarare är mitt manliga jag med alla dess begär som jag själv inte vill ha, som skulle försvinna om min kropp slutade producera testosteron. Men hittills har jag inte lyckats nå insikt om det.

Det enda som är någon tröst och väger upp för min inneboende fulhet är att jag trots allt är medveten om det. Kanske bådar det för att jag är den fula ankungen men jag förväntar mig inte mycket.