Jag hatar i praktiken alla jag inte har rätt kemi med.

Varför ska man respektera "mänskligheten"? Jag respekterar bara folk som av oförklarliga anledningar tilltalar mig på något sätt.

Jag strävar efter att kunna känna respekt eller åtminstone bemöta alla jag möter IRL med respekt eller rättare sagt tolerans och medmänsklighet. Nu börjar det gå inflation i ordet medmänsklighet eftersom jag använder det så mycket, men det är det det handlar om.

Fast nu sitter jag här och ljuger.
I mitt yrke strävar jag efter ovanstående och tror att jag lyckas nio och en halv gånger av tio.
De gånger jag har svårt att få fatt på empatin inför riktigt "besvärliga" individer brukar jag tänka mig att alla jag möter kunde vara min mor, mitt barn eller någon annan närstående. Det brukar hjälpa.

Fast nu slår det mig att Josef3 och jag antagligen menar olika saker med respekt.

För mig handlar det inte om ett hierarkiskt värderande av en individ utifrån vissa egenskaper eller yttre/inre attribut.
Det är mer ett övergripande förhållningssätt gentemot allt levande som jag kommer i kontakt med, inklusive djur och natur mm.
En inneboende känsla av samhörighet som föder tolerans och acceptans, i bästa fall.

Självklart misslyckas jag många gånger att tillämpa det, speciellt på nätet med den anonymitet som råder, eller vad nu kan ligga bakom just det misslyckandet, mitt hetsiga humör kanske.

Men min strävan är att inte förlora den här övertygelsen om allas likaberättigande och allt det andra fina.<3

Att ha personkemi med någon är något annat. Jag känner inte att det händer så ofta att det känns helt rätt med någon, så där att man är på precis samma våglängd och genuint känner av varandra. Det handlar väl om igenkänning, att känna igen sig själv i någon annan. Det gör jag sällan.

Jag hatar nog inga människor. Det var en kille för några år sedan som jag "hatade" men det gick över av sig själv i höstas. Däremot så finns det ett fåtal som retar mig genom sin blotta närvaro, exempelvis en av min frus bekanta som har något väldigt subtilt irritationsmoment inbyggt i sitt sätt. Jag blir helt matt av att vara i samma rum som människan.

Jag har aldrig förstått vad människor menar när de talar om "respekt". Det kanske inte finns i mitt känsloregister? I sammansättningen "självrespekt" så är jag iallafall säker på att det inte gör det.