Jag vill minnas att jag läst att schizoida lätt blir uttråkade. Jag blir mer spontan när jag är uttråkad. Det kan hända att jag köper något jag inte behöver (shoppar) eller tar en promenad mitt i natten. Ibland säger eller skriver jag saker jag vet är osmidigt, opassande, och fult, bara för att säga något alls. Beteendet kan liknas vid att kasta småsten i en vattensamling. Men det handlar ändå inte helt och hållet om stimulans. Det är nog mer en själslig tristess för det händer även när jag har massor att göra att jag ibland får lust att göra någonting annat. Jag tycker jag känner igen lite det som diskuterades ang galenskap i en tråd, jag vill överträda gränser och göra någonting drastiskt.

Jag blir aldrig uttråkad, i mitt huvud är det antingen ständig action eller så är det tomt och trögt, hjärnan stänger ner. Jag skulle vilja känna känslan uttråkad någon gång! Det är ett tecken på mental friskhet, tror jag.

Jag kan få för mig att bara sätta mig och skriva skit eller dricka te och lyssna på musik istället för att lära mig mer japanska. Kan också avbryta något roligt, som t.ex ett tv-spel, bara för att skriva rasistiska kommentarer på internet och göra folk upprörda. Jag behöver den stimulansen helt enkelt. Jag ser människor som icke-värda. Som något man kan behandla hur man vill. Lägst på skalan står givetvis de fula och funktionshindrade. Ju "äckligare" en person är att se på desto lägre ned på skalan.

Alltid när jag haft "vänskapsrelationer" har jag utnyttjat folk till att tillfredställa mina ego-behov, utan att egentligen ge dem någonting tillbaka förutom elak humor och lite stjärnglans att bada i. Även på internet har jag precis som på det här forumet enbart använt folk som ovärdiga "slasktrattar" att dumpa mentalt avfall på och trycka ned. Jag har nog aldrig deltagit i en dialog någonsin. Sånt intresserar mig inte.

Jag har en godtycklig skala som jag värderar folk efter. Det handlar inte om att vara snygg, smart eller stark. Högt upp hamnade en som vid tillfället var en snorig adhd unge. Han var påträngande och så socialt "störd" att jag för första gången i mitt liv började tänka på mitt "rykte". Ändå fann jag honom "värdig" på något sätt. konformhorande "svenssons" som de kallas å andra sidan äcklar mig oerhört om jag inte lyckas filtrera bort dem som brus, vilket jag gör för det mesta. Mensamedlemmar brukar inte imponera heller. Samma ignorans som överallt annars. Gravt utvecklingsstörda tycker jag mest synd om, speciellt när det är uppenbart att de tvingats av omgivningen att tänka och känna efter NT mallen. Vi lever i ett förtryckarsamhälle ifrån ett socialt perspektiv.

Det jag ville komma till är att ju mer jag umgås med människor som hamnar långt ner, desto mer får jag dessa impulser. Blir det riktigt illa vill jag förstöra saker och utöva emotionellt våld på allt och alla. Jag vet inte hur jag kan förklara det bättre än så. Det intressanta är att trots allt detta så är jag långsam med att fördöma folk

Men nu vet jag inte om jag ens pratar om samma sak längre så jag slutar.

Ibland känns det som om jag vill göra nåt annat med mitt liv.

Är det att vara uttråkad?

Har alltid haft svårt att förstå de som påstår att det inte finns något att göra.
Det svåra är att komma på hur man ska göra det och slösa så lite energi som möjligt.

Låter som ett tecken på intelligens. Ta vara på den innan det försvinner.