Människor ska ju vara dagaktiva, men ändå dras jag till ett nattliv.

Jag får alla symptom. Hunger blir mindre aktiv, jag känner mig kanske lite passiv och så vidare. Men min själ vaknar till liv och jag blir mer kreativ.

Jag undrar lite om det är någon avvikelse, att jag vant mig vid det eller att jag får ro av tystheten att jag inte vill sova bort det.

Eller har det en evolutionär aspekt? Kanske är det meningen att ensamvargen ska hålla nattvakt i en forntida människostam? När jag var liten var natten något hemskt och isolerande, att vara vaken genom den fyllde mig med hopplöshet. Numer är det nästan tvärtom. Om dagen känns det som jag bara väntar på någonting.

Och det är just när jag plötsligt tagit avstånd från människor som jag är vaken flera timmar längre in på natten.

Jag har alltid varit kreativast på natten och som en zombie hela förmiddagen och till en bit in på eftermiddagen. Jag har alltid tillåtits att vara så också av föräldrar och omgivning. Tyvärr är så många delar av samhället anpassat till ett dagaktivt liv så om jag skulle välja ett nattaktivt liv så skulle det göra mig väldigt handikappad. Så jag får använda sömnmedel för att tvinga mig till ett halvt dagaktivt liv.

Jag är osäker på om det är en fulländad evolutionär ändring eller en defekt. Jag tror att jag har en anorlunda melatonin aktivering än vanliga människor, men jag är osäker på om andra delar av ens kropp är anpassad till natten. Tex jag är inte hungrig på natten, och jag blir mer uttorkad, så det verkar som att kroppen nog helst är anpassad till dagsliv.

Jag sover bäst på dagen. Känner mig också som mest kreativ på natten. Natten ger mig ro men att försöka sova då går inte. Har försökt ställa om till dagtid många gånger men det håller i ett par veckor som mest. Jag mår helt enkelt bäst på natten.

Jag klev upp nyss. Jag gillar stillheten. I går vid 04 tog jag en skön biltur. Såg en människa på flakmoppe. Mitt på stora bilvägen. När den såg mig girade den tvärs över vägen och bara försvann in någonstans. Den var iklädd reflexväst. Kanske är han en av oss, uppskattade inte mitt sällskap på vägen iaf.

Fatta att de tanter som eventuellt ska "hjälpa" mig kommer att vilja ha upp mig vid 08 typ på morgonen. Det kan bli ett intressant experiment, där de får se mig förvandlas från en ganska vän och medgörlig autist till ett gränspsykotiskt monster som krossar de dricksglas de vill diska tillsammans kumbayaaa my lord med mig i näven, utan att ens känna smärtan.

Du måste få ut tantjävlarna ur ditt liv, snabbt. Förstår inte vad de har i en vuxen människas liv att göra.

Jag vill främst ha handikappersättning. Alltså pengar.

Vet inte om jag kan åstadkomma det utan att de får se spektaklet med egna ögon. Jag har tappat orken och är sjuk och hjälplös. Förut brukade jag äta hos min mamma, men hon är också sjuk nu och lagar inte mat lika ofta längre. Jag får inte i mig mat, jag orkar inte hålla rent hemma, min sambo hatar mig och jag vet inte vem som ska ta hand om mig. I dagsläget och under hela mitt liv har jag fått pengar av min pappa, han bekostar min bil bla.

Med mer pengar ordnar sig mycket.

Men mamma och pappa kanske inte finns kvar om 5-15 år!

Det hela handlar om någon slags utmattningssyndrom där jag har tappat 80% av min forna kapacitet och jag har panik.

PENGAR!!!!! Behöver mer pengar. Vill inte fortsätta ta av sparpengarna till min dagliga livsföring, arvet efter mormor är snart puts väck.