Det låter som att du har hemska erfarenheter. Jag tror övervägande gott om de flesta, men har då säkert haft mer tur. Och visst finns falskhet. Sådant är mycket obehagligt. Att bli utsatt för det tar fram det sämsta hos människor, det tror jag också.

Själv tänker jag att det finns olika slags falskhet. Jag har mött vad jag inte kan se som annat än genuint egoistisk och manipulativ falskhet. Det kommer jag nog aldrig att kunna komma över riktigt, även om jag väl får mer distans. Mycket falskhet tror jag dock mer handlar om fasader p.g.a. rädsla och osäkerhet. Det kan vara oerhört sårande, skapa mobbing och annat otyg förutom att det är kontraproduktivt i så många avseenden. Ondska tror jag dock inte att det är. Mycket kan jag också förlåta när jag förstår, men om den andra parten inte vill förstå är det oerhört svårt. Vidare kan falskhet/fasader vara rätt harmlösa försök att värna sin egen integritet, hantera reella eller uppfattade hot, söka undvika att såra andra (här ingår missriktad välvilja), och annat. Också oskyldiga former av falskhet kan försvåra kommunikation avsevärt. Ändå tror jag också att det fyller viktiga sociala och psykologiska funktioner att iklä sig olika roller, anpassade för olika situationer. Gränserna kan vara hårfina, och det borgar för missförstånd när referensramarna skiljer sig åt.

Jag tror att det kan underlätta för en själv att göra dessa eller liknande distinktioner. Åtminstone upplever jag det så själv. Jag mår så dåligt av ilska och hat. Om jag kan förstå någons beteende får jag lättare distans till situationen även om jag ändå kan ogilla beteendet.

Har också insett att det inte nödvändigtvis existerar någon absolut polarisering mellan narcissister och andra. Genom mindre kompetenta psykologer samt skräpforumkulturen på nätet och diverse sorgliga projektionisters ihärdiga arbete, alltså folk som mår bättre av att försöka få andra att må dåligt (Flashback typiskt exempel på samlingsplats för liknande) har uppfattningen om att narcissister är någon sorts förlorad, tom människa som aldrig kan samexistera med andra, som saknar all godhet och som i praktiken är värdelöst skräp blivit spridd.

Verkligheten är inte så enkel. En människas handlingar, moraliska omdöme och principer sätts inte ur spel bara för att någon är narcissist, och narcissism behöver inte ens nödvändigtvis vara till skada förutom i extremt nära relationer, men inte ens alltid då. I fantasy t.ex existerar alltid goda och onda narcissister. De goda narcisssterna slåss på det godas sida som någon sorts irriterande unikum medans de onda narcissisterna är typ Breivik men 20 gånger värre. Så finns det alltid ett mellanläge av "comic relief bad guys" som nästan alltid är narcissister som då och då dyker upp i sin extravaganta klädsel med sina drömmar om världsherravälde för att sabotera, men som i slutänden ofta ändå hjälper det goda. Många tecknade figurer som anses som "charmiga" har drag av narcissism tycker jag. Deras hysteriska utbrott är en del av det som gör dem gulliga.

"Goda" narcissister från verkligheten kan sägas vara kändisar och artister som närmast tvångsmässigt vräker ur sig provocerande grodor bara för att få uppmärksamhet, eller kvinnor med överdriven utseendefixering övertygade om sin egen förträfflighet. Båda dessa typer är ofta populära samtidigt som de är hatade. Många ser dem ändå som fascinerande, utan att för den skull vilja ha vänskapsrelationer med dem som sträcker sig längre än att träffas under alkoholens påverkan.

Narcissism är inte ens nödvändigtvis en störning eller sjukdom, bara ett personlighetsdrag. Vad man gör av den är helt individuellt men att vara narcissist i sig är inget som gör en till en förlorad och hopplös människa.

Jag tycker att det var ett ypperligt inlägg, Guldhamster. Jag har faktiskt funderat en hel del kring det där på sistone. För övrigt kan jag se tydliga narcissistiska drag hos min pappa (som inte lever längre, utan tog sitt liv), och jag uppfattar inte honom som en ond människa utan snarare som en idealist som blivit gruvligt besviken i flera olika sammanhang.

Inte många betraktar väl Kalle Anka som ond, men han har tydliga narcissistiska och borderlineliknande drag. Väldigt svartvit världsbild, extremt mottaglig för smicker, vredesutbrott när han inte får sin vilja igenom men samtidigt är han omtänksam och ger folk blommor och choklad, har empati med djur och vill bara känna sig nöjd och stolt över det han gör i livet.

Visst. Visst finns dragen, hur tydligt som helst, liksom de goda sidorna. Och inte skulle jag säga att han är ond. Som chef eller partner skulle jag dock inte vilja ha honom, no offense. Jag har alltid blivit lite beklämd av Kalle Anka-serierna och -filmerna. Han råkar ut för så mycket orättvist. Samtidigt gör han mötet med andra så svårt, överreagerar så ofta och handlar så obetänkligt. Och omgivningen gör det inte heller lättare (förutom knattarna rätt ofta ändå - vilka klippor!). Kajsa Anka har jag inte mycket till övers för, t.ex.