Förstår inte varför den gamla skolans "korvstoppning" fått och får utstå så mycket kritik. Det är genom stenhårt repetitiv memorering som man lägger grunden för att sen förstå svårare begrepp. Att genom statisk kunskap kunna härleda någonting begreppsligt är förståelsens tredje dimension. Att däremot utmana varandras uppfattningar är endast ett sätt att finna existentiell mening genom att försöka bekräfta sin egen självgodhet. Fascismen har rätt, intellektuell debatt är överskattad.

Jag föredrar antingen a) strukturerad inlärning där mycket detaljstyrs av läraren eller b) problemorienterad inlärning.

a) Läraren går igenom materialet och ger eleverna detaljerade läxor och andra typer av lika detaljerade, konkreta uppgifter.
b) Att utgå från ett, för mig, verkligt problem och sedan lära mig det som behövs för att lösa problemet motiverar mig bättre.

Om jag lämnas att själv strukturera mina studier hänfaller jag lätt åt alternativ b och/eller sysslar med (och lär mig) sådant som jag själv känner för att syssla med - och inte nödvändigtvis sådant som ingick i kursen.

För mig är motivation mitt största problem och jag fungerar bäst om jag får återkommande visuell återkoppling på det jag gör. Att bygga saker i 3d på datorn är ett utmärkt exempel: där ser jag direkt resultat och motiveras att hela tiden söka mig vidare, att bygga mer avancerade strukturer eller att lära mig nya sätt att göra saker på. Via detta motiveras jag också att söka mig till andra, närliggande, ämnen.

Såhär i efterhand har jag kommit på att det hade varit nyttigt att lära sig att medvetet memorera saker, som andra tycks kunna. Jag kan bara hoppas att jag kommer minnas rätt saker, jag kan inte styra det på något sätt. Men då ska skolan vara tydlig med att säga att nu ska vi lära oss memorera saker istället för att undervisa i ett visst ämne och förutsätta att alla lär sig studieteknik automatiskt om läraren står och babblar om en massa fakta. När jag gick i skolan tvärvägrade jag ju allt jag inte ville av ren trots. Ingen kunde motivera varför man skulle göra än det ena än det andra. Att det var meningen man skulle lära sig inlärning generellt hade jag inte en tanke på och inte fan var det någon som sa det heller. Det behövdes ju inte heller om man kunde mycket av det man skulle lära sig från andra sammanhang. Folk med hög IQ lär sig inte studieteknik förrän tidigast på universitetet, vilket är ett slöseri på tid som står i motsats till principen "rätt person på rätt plats" och framförallt missgynnar de med arbetarbakgrund som inte kan lära sig så mycket akademiskt av sina föräldrar.

I frågan memorering vs tänkande så tycker jag inte man behöver låta dem gå ut över varandra. Fakta i sig är iofs rätt lite värda, det är snarare så att man bör lära sig resonemang som andra gjort utantill. Det blir också mycket lättare att minnas fakta om man memorerat resonemanget bakom. Nu är min syn på inlärning förstås färgad av att jag mest är intresserad av höggradigt analytiska ämnen. Förmågan att resonera bygger i huvudsak på att medvetet eller omedvetet använda argument med samma form som argument man tidigare hört, men förse dem med nytt innehåll. Det är därför det är meningsfullt att memorera resonemang men rätt meningslöst att memorera mycket fakta. Jag tycker inte att skolan främjar vare sig tänkande eller memorering, åtminstone inte för de med lägre eller högre IQ än normalt.

Jag har aldrig kunnat lära mig språk "avsiktligt", så där skulle det nog vara nyttigt att kunna någon metod för att memorera saker på ett kontrollerat sätt. Jag lärde mig engelska när jag var barn och inte hittade svenska översättningar av de böcker jag ville läsa, men jag har inte kunnat lära mig fler språk eftersom jag inte kan motivera mig till det och inte kan studera såna ämnen på något systematiskt sätt. Jag bara tog en bok och läste den, sen var jag avsevärt bättre på engelska, och så fortsatte det. Det är förmodligen en förmåga till mönsterigenkänning som försvunnit för länge sen, man blir ju mindre flexibel väldigt snabbt med ökande ålder.

För fascismen passar det att folk i allmänhet inte tänker så mycket. Demokratin däremot kräver högsta möjliga förmåga till resonemang hos så många som möjligt för att leva upp till sina löften om lika makt till alla. I demokratin är en ständigt ökande utbildningsnivå, långt över de ekonomiska behoven, en överlevnadsfråga. Att alla ska vara med och ta beslut är ju bara värt något om alla har möjlighet att ta informerade beslut i varje enskild fråga, ett ideal som aldrig går att nå upp till, men varje avvikelse från det är ett steg närmare de facto diktatur eller oligarki. Varje ifrågasättande av människornas behov av största möjliga utbildning måste alltså ses som ett ifrågasättande av demokratin i sig. Och det är ju i sin ordning om man är fascist, men hos liberalerna är det såklart dubbelmoral, om de påstår sig värna demokratin. Eller socialister, men de brukar ju förespråka utbildning i Europeiska länder i varje fall.