Ja självklart måste man se över diagnosen som den ser ut nu.
Ibland träffar jag aspergare som är som jag själv, andra gånger har det varit en samling regelrätta muppar. Det är ju uppenbart att vi är olika, varför då ha samma diagnos?
Om variationsbredden är så enorm bäddar en aspergerdiagnos för missförstånd.

Sen måste man få ta bladet ur mun och säga som det är ibland, det är kanske inte fint eller humanistiskt att använda ordet "muppar" men det är ju vad det är frågan om i många fall.
En person som ser ut att ha rymt från dagcenterutflykten har jag inte mycket gemensamt med.

Jag var på ett aspergerläger för ungdomar i mitten av 90-talet. Det första jag möttes av var två skeva typer med väldigt tjocka glasögon som inte kunde tala rent. En 17-årig tjej satt och höll sin pappa i handen.
Det var som att kliva in i gökboet, det kändes fullkomligt surrealistiskt att dela diagnos med dem.

Efter det vägrade jag höra talas om att jag hade en aspergerdiagnos. Men är det så konstigt?
Alla associationer jag hade till Asperger var ovan nämnda muppar, dagcenter, tanter, Gunilla Gerland & Doktor Gillberg.

Så kan vi inte ha det, vi måste tala om variationsbredden och börja inse att diagnosen som verktyg måste ses över.

Man måste sluta ge samma diagnos till både efterblivna och extremt högfungerande med motivering att det finns "stora individuella skillnader".

Jag tycker att de intuitiva aspergarna som också uppvisat drag på personlighetsstörningar under barndomen ska ha en egen diagnos.

Jag tycker att vetenskaps och politiknördarna som stalkar tjejer eftersom de vill bli av med oskulden ska ha en egen diagnos.

Jag tycker att de dreglande, efterblivna mongoaporna som stirrar sig själv in i skallen med vindögd blick ska ha en egen diagnos.

Vi pratar inte om "individuella skillnader" här, inte heller om "hur svår" AS det rör sig om. Det handlar om kliniska skillnader som man måste dokumentera betydligt bättre istället för att bara vifta bort allt som "individuella skillnader/IQ/svårighetsgrad" och klumpa ihop alla i en enda grupp.

Jag SKA egentligen ha en annan autistdiagnos som ännu inte existerar. Jag är autistisk men på ett helt annat sätt än t.ex idioten som förföljt mig på internet. Han är en tvättäkta töntaspergare utan självinsikt.

Helt klart behöver vi fler "diagnosnivåer" inom autismspektrat, jag tänker mig då främst att man tar större hänsyn till IQ. Inte för att de som är mer högfungerande skulle vara "finare", utan av rent praktiska skäl.

När det gäller dig personligen, Josef3, så kan ju i stort sett alla dina avvikelser från "AS-normen" förklaras med följande 1. du har personlighetsstörning(ar), som påverkar 2. vi är alla olika, oavsett diagnos, trot eller ej. 3. De flesta som får AS-diagnos är straighta killar.

Du skrev nånstans om ditt intresse för mode och heminredning, som du tydligen trodde att du som aspergare var ensam om - som att vi inte var fler [tjejer] som råkar lida av AS, men vill ha det snyggt hemma och gillar snygga kläder. Du påminner mig om Daffyd, The only gay in the village.

Den där förklaringen håller inte. Trots mina personlighetsstörningar har jag mer självinsikt och medvetenhet än samtliga av de högintelligenta aspergare jag träffat.

Har personligen känt/umgåtts med två extremt intelligenta aspergare. En var en datakille och en var en politik/historienörd. Den ena fick tjejer för att han var halvarab och för att lite alternativa rollspelstjejer och självskadande gärna knullade med en "blatte". Den andra är nog fortfarande oskuld skulle jag gissa. Gemensamt för båda är att de trots att de var överlägsna mig i att t.ex memorera ren fakta och allt som hade med matte och logik att göra så var de totalt BLÅSTA i nästan alla andra avseenden. De hade noll självinsikt, noll självkännedom och jag som troligen hade lägre IQ än dessa två kände andå att jag kunde läsa och förstå allt de gjorde medans de gick runt i sin jävla bubbla.

Min självinsikt gör att jag skiljer mig från AS-normen.