min son 8,5 år har äntligen fått remiss för utredning, han bor hos sin pappa och pappan har motarbetat detta och menat att jag letat fel, att jag vill stämpla pojken och att jag är e n dålig förälder eftersom han inte upplever ngr problem....men nu har skolan ledsnat och gjort en basutredning och därmed vågade inte pappan gaffla så nu väntar vi på tid.

Dock sa psykologen att hon def inte trodde på aspergers utan var mer inne på adhd, vilket jag till en början också var. Men så har jag kollat runt, googlat så klart och ju mer jag o maken läser dessto mer känns det som aspergers...tänkte att ni som är lite mer erfarna kanske kan jälpa mig lite??

tänkte ge exempel på ngr grejer, det kommer säkert mer efter hand..

*han har ett behov av att ständigt säga tvärtemot även om det är uppenbart att han har fel. tex vi var på promenad och jag sa att vi tar den korta rundan i stället för den långa som vi från början bestämt (redan där ställer jag till det, man får inte ändra i planeringen) han undrar givetvis varför varpå jag pekar uppåt på det kolsvarta molnet ovanför oss och säger "kolla på molnet, det kommer nog regn snart.....men icke enligt honom "det är ju vitt -syftar på molnet-" jag pekar en gång till i fall han missat det gigaNTISKA svarta molnet rakt över oss men icke...det är vitt enligt honom

*han kan planera saker som är helt absurda, inte så ovanligt hos barn men när det står klart för honom att vi inte tänker köpa en ferrarri, bygga hemliga gångar under huset eller åka till Gotland i november över en helg "bara för att han planerat detta" så blir han inte bara arg utan hysteriskt arg.


*Han ljuger.. om de mest triviala saker men framför allt är det aldrig hans fel.. inte något (och tyvärr får han med sig sin pappa i detta) Om någon säger att de ska åka o fiska och han får följa med så kan han på plats säga att han kan fiska och inte behöver hjälp men det visar sig ju snart att han har noll koll...men då kan han dra nån historia om att han KAN fiska fast med en annan sorts spö...(kanske inte så talande exempel)

*Han är OERHÖRT egocentrerad, jag har läst utvecklingspsykologi och vet att denna åldern är ego, men detta är något fruktansvärt, har jobbat inom skolans värld i 15 år och aldrig stött på något liknande..När vi sa att vi skulle göra om finrummet hemma till ett större sovrum så blev han skogstokig.. jag menar helt galen...gapade och skrek och så kom hoten..(han hotar och köpslår JÄMT när något händer som inte är på hans villkor) "OM ni ska ha det rummet så ska jag ha en ipad, en ny dator och en fyrhjuling..MINST" där vet jag inte om det ens tjänar något till att säga nej...fast säger man INGENTING så är det det samma som att säga ja och kommer att vändas emot oss vid ett senare tillfälle....

*Han får OTROOOLIGA "hang-ups" på olika grejer...främst ord men ett tag kunde han hela västra götalands, främst Göteborgs (vi bodde där då) tidtabell utantill, han är galen i Ferrarri även om det har börjat slå över på sportbilar rent allmänt och förståååår inte att inte alla är lika förtjusta och förstååååår inte varför vi aldrig kommer att köpa en ferrarri...men just nu är det ord som sagt. Orden Retro, Trendig och Klassiskt som används minst 2 gånger i varje mening och denna kille kan prata...han pratar OAVBRUTET...

*vid matsituationen har vi märkt att är det lättätet, tex om vi har skurit upp maten åt honom (vilket man ju inte ska behöva till en snart 9-årig kille) så äter han fort.. han har ingen botten...lättäten mat som pastafjärilar eller potatismos slevas in med en sällan skådad frenesi, däremot om det är lite jobbig mat att äta så äter han i stort sett ingenting.. han ger upp, "blir mätt" för att vara hungrig igen en timma senare och be om en macka eller frukt,. Han fixar INTE matsituationen alls och får i skolan sitta i ett litet rum vid sidan av matsalen tillsammans med några andra pojkar som har hörselskador och inte klarar stora matsalen, han kan INTE sitta still och är det något annat på bordet än de tallrikar som ska vara där så kan han hålla på med de sakerna i en evighet.

*På tal om att sitta... i bilen är han blickstilla.. och knäpptyst, man får vända sig om o kolla om han är med...hemma, inte ens framför datorn (där han kan sitta 10 timmar om han får, vilket han INTE får hos mig men väl hos pappa) kan han stå på huvudet vid datorn, ha en fot bakom nacken och den andra upp i näsan, samma sak i tv-soffan...har aldrig varit med om någon som är så rörlig samtidigt som han kollar på film.....

Usch ja.. känns som att jag pratar skit om min egen son, vad vill jag egentligen med detta inlägg?? ÄR det mig det är fel på som letar fel på honom eller vad säger ni mer erfarna?

Hej och välkommen till forumet!

Jag känner igen mig i din son. Jag var lite som honom när jag var liten; hade olika hang-ups och var enormt envis. "My way or the highway". Det låter som han har svårt för förändringar också, va?

Jag är diagnostiserad med asperger syndrom och inte ADD/ADHD men jag har definitivt drag av ADD. Ofta har man inte bara en NPF-diagnos; till exempel verkar kombinationen asperger och ADD/ADHD vara vanlig. Din son kan ha både asperger och ADHD, eller bara en av diagnoserna.

Att ha diagnos innebär säkert inte bara fördelar, men det är helt klart bra att ha. Även om din son inte har några större problem nu så kan han få det senare. Själv hade jag asperger-relaterade problem under hela min uppväxt och jag mådde enormt dåligt av det, jag fick min första depression som sjuåring till exempel. När jag fick anorexi i tonåren gjordes en mindre utredning på BUP men min asperger missades totalt. Först när jag som 21-åring sökte en riktig neuropsykiatrisk utredning konstaterades att jag helt klart har asperger.

Jag förstår att du är orolig och du ska veta att du verkligen inte är någon dålig förälder för att du tycker ditt barn ska ha diagnos om han uppfyller en. Mina föräldrar var lite anti diagnoser men det var ju bara dåligt för mig. Jag önskar jag hade blivit skickad på riktig utredning i första klass.

ja förändringar fixar han dåligt, överraskningar likaså. Som om man VILL överraska honom med något får man inte säga att han ska få en överraskning för då kan han totalt gå i taket utan det får bli pang bom bara...nu är vi oroliga inför semestern för vi har bokat en resa till tyskland, han har bara varit i danmark över dagen förr och har drömt om att åka utomlands...han blev glad när han fick veta men vill nu att vi planerar och bestämmer in i detalj vad vi ska göra de här dagarna. vi vägrar för vi har en sex månaders också och ibland inträffar det ju saker m bebisar som gör att tex tidsplaner är svåra att hålla. och vi kan heller inte titta på något och säga att vi kanske åker dit för det är det samma som ett ja.

Hans pappa upplever inte alls samma konflikter menar han men när skolan häromsistens kallade till stormöte ang pojkens skolsituation kom det fram att de visst har konflikter, bara inte så våldsamma som här- här kan han slå både mig o maken- man undrar ju varför pappan ljuger liksom.

Just det där my way or the high way är sååå typiskt grabben. Jag vill ju bara att det ska gå väl för honom...funderar på om jag själv har aspergerdrag som han ärvt. Jag och han är lika på många sätt, lillgamla, umgås hellre m vuxna än jämngamla, språkligt begåvade....men där tar det slut liksom.
Pappan däremot kan ibland framstå som narcisistisk, det är aldrig hans fel får han kritik vid medarbetarsamtal så är det cheferna som "inte fattat" vad han gör eller sett hur bra han är, han tog hand om min ekonomi när vi levde ihop och gav mig veckopeng med redovisningsansvar- för min egen skull för jag så inte pengars värde enligt honom....

Så jag står lite bakbunden här, vi har delad vårdnad men pappan har boendet vilket i praktiken innebär att jag som bor 8 mil bort inte kan göra så mycket. Vi har anpassat oss här hemma efter honom, har ordnat upp en strikt ordning och håller hårt på regler och ordning för vi ser hur bra han mår utav det, men han är ju bara här varannanb helg och hälften av loven så vi hinner ju sällan komma in i ngn rutin för hos pappa ser det annorlunda ut minst sagt.....blir så trött på att känna mig trött och frustrerad på min egen son.....

Söker du bekräftelse med tanke på att du skrivit samma sak på aspergerforum?

nej. Det där var en sårande och onödig kommentar tycker jag.. jag söker hjälp, stöd och gärna mothugg om det är så. Bekräftelse i detta sammanhang är jag absolut inte ute efter. Jag VILL så klart inte att min son ska ha en diagnos, vem fan vill det?? Jag vill att min son ska må bra och jag vill hitta sätt att möta honom i hans mående oavsett om han har asperger, adhd eller ingenting.

Sen visste jag inte att om man skriver en sak här och samma på ett annat ställe att man ska bli påhoppad...Du är ju uppenbarligen aktiv på båda ställena varför kan inte jag få vara det?

Jag tycker att det låter som att en utredning är en mycket god idé. På så vis kan både ni som föräldrar och omgivingen lättare ställa rimliga krav på honom. Det är ju fruktansvärt för ett barn att hela tiden misslyckas, som fallet lätt blir när kraven inte är anpassade. Och att underlätta alltför mycket (på ett sätt som inte håller i längden) är ju inte heller bra. Om det är färre konflikter hos pappan kanske det skulle kunna bero på att pojken får styra och ställa mer där?

Jag har varit med om precis det där att det minsann inte var några problem hemma hos pappan. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Vissa frustrationer slapp han helt där p.g.a. t.ex. kortare avstånd till busshållplats. Andra skillnader bestod i att pappan inte tyckte att det var något problem att sonen klättrade upp på disken på caféer eller rev halva inredningen i gallerior (det var när han var yngre). Numera är vi väldigt eniga om striderna, och det underlättar en hel del. Hans pappa har på ett helt annat sätt fått upp ögonen för hur det hjälper vår son att se också det svåra.

Min son har också gått igenom det där att förhandla om allt. Tack och lov är han väldigt verbal och bra på att sätta ord på vad han känner, och jag har nu förstått att det för honom handlar om en känsla av kontrollförlust (beroende av samspelet i skolan, där han ofta upplever att det i barngruppen blir fel hur han än gör) som gör att han desperat vill bestämma hemma. Så jag försöker att ha en dialog med honom om vad som är allra viktigast för honom och lyssna på vad han vill där. Men det är ju jag som är vuxen och har en större helhetsbild att ta hänsyn till, och det får han acceptera. Jag förklarar varför jag fattar de beslut jag gör, och eftersom han då känner sig respekterad så har han lättare att acceptera mina beslut.

Min son är också åtta lite drygt. Han har fått aspergerdiagnos, men det fanns även drag av ADHD. Den senare diagnosen vågade de inte sätta eftersom det inte var lika tydligt.

??? Det där var väl onödigt! Det är väl fullt rimligt att söka information och feedback på mer än ett ställe!

Det tycker jag inte då jag har all rätt att ställa frågan.

"Vederbörande" har redan svarat och känner sig uppenbarligen sårad.

Men shit, du behöver inte göra jordens jävla grej av en fråga. Hade räckt med ett enkelt svar.

Tex att man kan få fler intressanta svar om man frågar på flera ställen.