Funderar på att ta upp frågan om boendestöd med min kurator på habiliteringen. Innan jag gör det skulle jag vilja höra lite om andras erfarenheter. Vad gör boendestöden egentligen? För min del är det så att jag inte har svårt för att planera hushållsarbetet. Att struktur är faktiskt, i teorin, en av mina starkaste egenskaper. Dock har jag begränsad ork och mycket av det jag planerat blir helt enkelt inte gjort. Tror ni att ett boendestöd skulle kunna vara något för mig?

(Men hur skriver jag egentligen? Hjärnan fungerar inte längre...)

Boendestödet ska, sist jag tittade, enligt lag vara en handikapphjälp (vet att det ska heta "funktionshindrad" just nu)som ska hjälpa en till ett gott liv, i möjligaste mån likvärdigt med vad man hade haft utan funktionshindret.

Tyvärr har kommunerna samfällt (eller många av dem) etablerat en praxis som bryter mot lagen. De har tolkat om "funktionshinder" till något man i alla avseenden kan rehabiliteras från (som en botbar sjukdom eller skada man har ådragit sig) och boendestödet som något som ska hjälpa till med den rehabiliteringen. Vilket innebär att de kräver att man själv hugger i för att något stöd ska komma ifråga. Kan man inte det blir man antingen utan hjälp med den saken, eller så råkar man ha fått en förnuftig boendestödjare, som inte är alltför rädd att förlora sitt jobb (eller har en lika förnuftig chef) och anpassar sig till den verklighet hen ser och gör åtminstone litet grann ändå.

Det där, plus min oförmåga att inte stressas av konstlade situationer, har gjort att jag har blivit tvungen att avsäga mig stödet fast jag behöver det och bör finnas i lagens målgrupp. Men jag ser ju att andra kan plocka ut delar som hjälper dem.

Förutom praktiska uppgifter hemma kan det (åtminstone) gälla att sitta och prata eller komma ut på promenad eller olika "aktiviteter".

Man kan använda dem som startknapp och moraliskt stöd för de där tråkiga sysslorna som man bara skjuter på.

Och så tänker jag som så att en struktur bara är bra om den funkar i praktiken. Om du faktiskt inte får sysslorna gjorda, är de inte ändamålsenligt strukturerade för just dina behov - eller så är de sysslorna orimligt arbetskrävande. Boendestöden kan vara bollplank för hur du kan förenkla så att du hinner och orkar det viktigaste. Sedan kan man förstås alltid önska att ens totala kapacitet ändå vore större, och/eller att det fanns resurser för att få mer avlastning.

Mina boendestöd hjälper till med sysslorna också, så att det går fortare än om jag skulle göra dem ensam.

I mitt fall hjälper boendestödet mig med att komma igång med varje syssla, avsluta varje syssla (inte göra 1000 saker samtidigt osv), gå promenader (hon följer med), säger till om jag t.ex fastnar i något jag gör (som jag brukar), t.ex om jag diskar och råkar diska samma grej skitlänge. Kan liksom tömma en hel diskmedelsflaska på en disk om det vill sig riktigt illa.

Sedan får jag hjälp med att planera kring vad som ska göras de dagar då hon inte är här, vad man ska äta om dagarna (matlistor), olika delmål osv.

Jag ansökte om den minsta möjliga boendestödsinsatsen, då jag inte anser mig orka med mer än så. Jag hade säkert kunnat få mycket mer, men jag sa bara som jag alltid säger till myndigheterna: "jag vill inte ha mer stöd än vad jag verkligen behöver". Dessutom sa jag att jag inte vet hur stort behovet är, så därför vill jag börja med det minsta möjliga. Men nu fortsätter jag gärna så, för det är alldeles lagom; annars blir jag säkert bara mentalt förstörd och trött.

För mig har boendestöd främst varit en träning i socialt umgänge, för faller jag in i ett eremitliv så har jag svårt att ta mig ur.

Men de har även hjälpt till att hålla mig över ytan när jag fått mina svackor. Då har de även hjälpt till med hushållssysslor som jag annars har avsagt hjälp med.

Ok, nu har jag fått flera olika perspektiv och har bättre koll på vad boendestöd innebär.

Även om jag inte upplever mig behöva hjälp med struktur och planering så kan det nog ändå vara värdefullt att få hjälp att komma igång med sysslorna. Jag ska ta upp frågan med min kurator. Det kan inte skada att ha boendestöd ett tag hur som helst; om jag upptäcker att det inte hjälper mig eller att jag inte får den sortens hjälp jag behöver så kan jag ju avsäga mig det.

Att jag behöver någon sorts hjälp är uppenbart, speciellt med tanke på att min läkare och FK bedömer mig vara arbetsförmögen till 100% (trots utredarnas bedömning "stora begränsningar vad gäller arbete och övrig samhällsdelaktighet", ja, jag är väldigt oroad över hur det ska gå för mig med den biten eftersom jag är för mentalt seg för att plugga på högskolan och inte hittar varken praktikplats eller jobb). När jag börjar plugga/jobba heltid vet jag att hemmet kommer bli lidande ännu mer än det redan är.

Mina föräldrar är boendestöd åt mig just nu, vilket känns jobbigt. Jag ber dem inte om hjälp och varje gång de gör någonting åt mig påpekar jag att det inte är deras uppgift, men likväl... varje gång min mamma besöker mig diskar och sopar hon åt mig. Hon hjälper mig att handla ibland också. Jag känner mig inte speciellt vuxen i de lägena och tycker inte hon borde behöva hjälpa till.

Just att minska beroendet av andra, och slippa det ständiga dåliga samvete och den tacksamhetsskuld som det riskerar att innebära, var ett tungt vägande skäl för mig när jag valde att ha boendestöd. Och den bristande orken som du också beskriver - vardagslivet skall faktiskt inte behöva vara så överjävligt jobbigt.

Nej, visst att livet är jobbigt, men allt skall inte vara en kamp.

I min kommun har boendestödet enbart en startknappsroll. Att socialt umgås med brukaren ingår inte i uppdraget. Vill man träna socialt umgänge får man ansöka om kontaktperson. Och den som jobbar som boendestöd ska jobba bokstavligt enbart efter det som står på papperet om beslutet. I övrigt får denne inte ta något beslut i enskilt ärende. Då ska brukaren kontakta LSS . handläggaren för vidare beslut.

Dessutom verkar de som styr plånboken för denna tjänst förutsätta att man som brukare har anhöriga eller kompisar som kan fungera som backup. Vilket jag inte har i mitt fall tex. Jag är ensam i min familj om att bo på orten så jag har ingen annan än boendestödet att kontakta. Detta har nog inte kommunledningen tänkt på att det kan finnas sådana fall som jag. Och jag törs gissa på att jag inte är ensam om denna problematik.