Och behöver man hjälp får man väl banne mig skaffa det, oavsett om man är mamma eller pappa.

I teorin har papporna samma ansvar.
I praktiken har jag åtminstone aldrig fått det att fungera fullt ut. Kanske på grund av hur min egen papparelation såg/ser ut - dvs. obefintlig?

Banne mig, ja. Men folk gör oftast inte det.
Dessutom finns det sällan eller aldrig rätt sorts hjälp att få i tillräcklig omfattning.

Vi lever ju i föreställningen om kärnfamiljen fortfarande, att den ska räcka till och täcka en hel familjs behov så långt som möjligt tills samhället någonstans får rycka in när allt redan gått överstyr.
Egentligen är en utökad familj vad vi behöver, far- och morföräldrar som finns där och syskon, kusiner etc.
Som det är nu står de flesta helt ensamma med obefintligt socialt skyddsnät.
Inte minst folk med AS.

De kvinnorna anser inte att några män är lämpade för barnavård. De sitter fast i 1800-talet.

Själv har jag svårare att förstå de män som frivilligt skaffar barn med dessa kvigor.

That's a given.

Omvänt kan man konstatera att det inte finns någon perfekt förälder. Människan är skapt för lära sig hantera problem(se problematiken med curlingföräldrar).

Bullshit.

Det handlar inte längre om barn som curlas om empatibrist, personlighetsstörningar och missbruksproblematik är det dominerande draget i föräldrarnas personlighet.
Och det är verkligheten för jävligt många barn.

Nä visst. Fast nu var det väl AS det var fråga om? Man måste ju inte ha empatibrist, missbruksproblematik och/eller personlighetsstörningar för att man har AS. Men har man det är det nog väldigt klokt att jobba med sig själv för att komma tillrätta med det innan man skaffar barn - oavsett om man har AS eller inte.

I relationen till sina egna barn kan också gamla inre konflikter göra sig påminda som man trodde att man hade kommit över för länge sedan. Det är ju så starka känslor inblandade.

Jag ska deffentivt inte ha barn. Och det har mer att göra med hur jag är som individ än att jag har Asperger. Jag skulle aldrig orka med det ansvar som barn innebär. Jag har fullt upp med att uppfostra barnet i mig själv. Gud vilken ungjävel hon är.

Det är en stigmatiserad fråga med tanke på hur samhället ser på oss med bl.a. AS. Själv har jag ofta funderingar på om jag ens vill ha en partner som tillhör det spektrat med tanke på risken att få barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder ökar lavinartat om båda har det. Däremot gör inte diagnosen AS personerna till bättre eller sämre föräldrar utan mer eller mindre insatta i hur problematiken kan se ut. Vem säger att neurotypiska personer är bättre föräldrar än en som har asperger? Vad är det som kvalificerar en förälder som "bra förälder" respektive "dålig förälder"?

Då är det folk med låg IQ och/eller kluster-B-störningar som ska ge fan i att skaffa ungar inte aspergare.