HJÄLP MIG!

Jag skrev ju och frågade lite kring min son i en tidigare tråd... OM vi nu bara utgår från att han har någon form av AS ev i kombo med något.....kan jag få lite feedback om hur vi löser en konflikt som är som följande....

30 min före läggdags..

-Mamma..kan jag få en kopp te?
-Nej, nu är det snart läggdags och det är inte aktuellt.
-snälla.
-Nej
-Snälla
-Nej

(detta upprepas sisådär 100 ggr...jag skämtar inte.. exakt samma tonfall och kroppshållning från hans sida.. samma tonfall men något skarpare ton för varje nej från min sida)

-Menee...varfööööör?
-FÖr att du inte sover så bra på te (har inga gröna eller lugnande teer och han har socker i mängder i) så nej..
*flippar och kastar sig i soffan så att lillasyster vaknar och soffan brakar in i väggen med en smäll)
-Nu räcker det faktiskt (fortfarande i lugn samtalston från min sida) det här är inte ett okej sätt att uppträda.
-men får jag te då?
-Nej
(upprepas sisådär 10 ggr till)
*här flippar han igen och ställer sig upp och skriker)
-JAG VILL HA MITT KVÄLLSTE (vi har INTE någon vana av att dricka te på kvällen händer kanske 2-3 ggr i månaden)
-NU RÄCKER DET! (Bestämd något förhöjd röst men fortfarande med lugnet i behåll från min sida)
-JAG SKA HAAAAA MITT TEEE
-Nu lugnar du ner dig annars stänger vi av tv:n (var ett program han ville se)
-Förlåt men (samma visa varje gång, alltid ett "men") JAG SKA HAAA MITT TE

*maken stänger av TV;n och gissa vad? Han flippar ännu mer, gapar och skriker efter sitt förbannade te..*

-Det spelar ingen roll hur mycket du gapar och skriker det blir inget te, nu är det en kvart till läggdags och det blir ingen tv, om du inte slutar att gapa och skrika så drar vi av tid på din data-tid i morgon. (vilket han VET att vi gör om vi har sagt att vi ska göra det)

Han rusar in på sitt rum och barrikaderar sig framför dörren så vi inte ska komma in.. vilket vi inte tänker försöka med... en kvart senare kommer han ut och ber om ursäkt...MEEEEEN "får jag se på tv nu"
-Nej...nu är det läggdags men tack för att du bad om förlåt, det uppskattar jag...

-VA!?!? FÅr jag VARKEN mitt te eller titta på TV? Får jag kolla på programmet på min telefon då, på tv4 play?
-Nej...

Samma visa.. in på rummet och barrikaderar sig.. denna gången går jag efter, trycker upp dörren och skäller ut honom efter noter varvid han börjar storgråta. Jag får absoluuuut inte ringa pappa (pappan, jag och skolan kom överrens om att hålla öppen kontakt för att han inte ska ha en "fristad" någonstans...inte för att pappan någonsin ringer till mig utan pojken berättar för mig om deras "bråk")
Slutligen går han och lägger sig, gråtande.....

DOCK kommer han upp 30 min senare.. är världens goaste, ber om ursäkt och påpekar att han nog inte ska utnyttja NÅGON datatid i morgon för han förtjänar det inte.. jag sa då att "vi tar det i morgon" vill inte att han ska gå in i någon offerroll heller...

GÖR VI FEL!?!? Hur ser ni som tex har AS på konflikten....jag menar det var en kopp te...inte något viktigt och det ballade totalt ur, andra gånger har det rört sig om ett bad (vi har väldigt liten varmvattenberedare så den töms helt vid ett bad så vi använderi nte badkaret så där ofta), det kan gälla de mest triviala saker.

Vi har några regler.. vi behåller lugnet så länge det bara går (tyvärr händer inget då.. han fastnar liksom och fortsätter i eeeevighet om man inte höjer rösten vilket jag tycker är synd och skam)
Vi är oerhört konsekventa, har vi sagt nej så gäller nej...oavsett hur många tusen gånger han frågar, oavsett hur många goda orsaker han kommer på, ett nej är alltid ett nej.

Vi är också konsekventa med "bestraffningar/konsekvenser"... har vi sagt att han får en halvtimma mindre vid datorn i morgon så är det vad som gäller, han kan inte få tillbaka den tiden via "gott uppförande" eller för att han är söt o snäll....

KOmmentarer på det tack...

En sak jag tänkte på. Uppmärksammar ni hans bra beteende på något vis? Tex med en belöning eller så.
(Efter 10 samlade "stenar i en burk" för bra saker blir det McDonalds i helgen eller nåt, man kan välja själv vad man denna gång vill samla till som är rimligt)

ja.. han kan tex få mer datatid (han lever för den där jäkla skärmen) om han utför lite uppgifter här hemmavid. I bland kan han få en stund extra för att han skött sig.
Vi körde ett tag med att han kunde samla "gula prickar" för bra saker.. men det som är svårt med honom är att det måste vara väldigt konkret allting och det finns ju inte tid eller möjlighet att utforma regler för ALLT. Som idag var vi ute och cyklade och jag berömde honom KONSTANT för att han cyklade bra (han är INTE van att cykla på trafikerad väg) och han fick en glass fas det är mitt i veckan.
Han utnyttjar detta tyvärr så det blir en vana, så det funkar inte riktigt. Har han fått tex gula prickar i dag för att han lyssnat och varit duktig så kan han säga i morgon "nu har jag varit duktig en stund ska jag inte få en prick då"

Vi provar oss fram men känner att det är bättre att vara muntlig med sådant för det går verkligen inte att planera saker framåt för han fixar inte det. Han blir helt olidlig under tiden fram dit...vilket ju också är ett problem så klart

Igenkänning!

Mitt tips är att välja striderna, inte ha regler bara för principens skull. Välj det som verkligen är viktigt just nu, och fokusera på det. Då orkar ni vara konsekventa och chansen är större att han lyckas (vilket nog i slutändan känns bra även för honom).

I övrigt har jag haft goda erfarenheter av att jämka och hitta lösningar som fungerar för både mig och min son. Kanske kan er son få koffeinfritt te (om ni köper det) utan socker eller mjölk eller annat i? Något som varken förstör sömnen eller tänderna? Men det kanske inte duger utan de där drivorna med socker? Men kanske är det inte just teet eller TV:n som är det viktiga för honom? Kanske behöver han känna sig extra omhuldad så dags på kvällen? Ni kanske kan göra något tillsammans som skapar både lugn och gemenskap? Läsa för honom? Spela ett spel? Titta på en kort film tillsammans och gosa? Massera hans rygg?

Jag provade poängsystem för min son ett tag (en poäng = en krona), men vi fick lova att göra en särskild deal om att systemet inte fick utnyttjas. Det funkade bäst att bara tillämpa systemet under särskilda omständigheter när det var extra viktigt att det fungerade och jag visste att det var tufft för honom. Men på sikt har vi sett till att rationalisera bort sådana omständigheter istället.

Uppskjuten belöning kan vara en ren plåga för barn med npf. Det handlar inte om att vara ouppfostrad, utan hjärnan är annorlunda konstruerad eller så är kemin i obalans så att belömningssystemet inte fungerar för uppskjuten belöning. Omedelbar belöning är mer konkret. För min son var pengar tillräckligt konkret. Sedan kunde han köpa sin egen belöning. Att lova att man gör något roligt i helgen om barnet klarar vissa saker tror jag är rent förkastligt för ett barn som kanske faktiskt inte klarar de sakerna. Bättre i så fall att inte ha en deadline, och ännu hellre att dela upp det i mindre utmaningar med separata belöningar direkt i anslutning till prestationen.

Fast jag tror inte att det är bra att uppmuntra ett barn att hänga upp sitt värde på prestationer. Med gedigen självkänsla beter sig människor väl för att de vill det, inte för att de måste. Jag tror mer på att få barnet att förstå att utan bråk så hinner och orkar man göra mer roliga saker. Och när det gäller att lära sig nya saker tror jag på att låta barnet känna glädje inifrån istället för att styra utifrån med belöningar. Jag kämpar med att glädjas med min son när han lyckas utan att det slår över i att han känner sig bedömd. Det är så svårt att veta när man går över den linjen. Jag vill inte att han skall behöva känna att "mamma blir glad om jag lyckas så jag måste fortsätta lyckas".

Under en tid gick jag regelbundet och pratade med en barnpsykolog på BUP, för att få hjälp med att sätta gränser och ställa krav på lagom nivå. Det var jättebra! T.o.m. katten började lyda mig.

Nä uppskjutna belöningar eller straff är absolut inte funkis här hemma....men måste berätta..i morse vaknade jag lite sent för bebisen höll mig vaken i natt..då kom han in och berättade att han bäddat sängen, som jag annars får säga till om, och städat undansalesakerna han slängt omkring sig i ilskan i går. Han berättade att han fortfarande var arg på oss men att han inte ville prata om det. De stunderna är han ju så go och redig...

På särskolan (en del av skolan jag jobbar på) där använder de belöningssystem. Säg att eleven vill göra iPad då måste eleven samla fem stjärnor, fotbollar eller dylikt innan eleven får sen lilla stund med iPad. Det fungerar perfekt. Men det gälller att vara bestämd.

Ah, en bebis... Kanske är han rädd att inte längre ha samma plats i ert hjärta? Kanske behöver han extra bekräftelse för att inte känna sig utanför?

njae..det här har funnits med betydligt längre än bebisen, tyvärr. Han är jätteglad över sin lillasyster och tjatade sig blå om ett syskon *s* och han är väldigt duktig där att säga att "nu kan väl xx ta henne så jag får lite tid med dig mamma"

Ett tips är att köpa te som han kan dricka på kvällen med kravet att han får inte ha socker i det. Vill han ha socker dras det in.