Ny tråd Svara på tråd  [ 25 inlägg ]  Gå till sida Föregående  1, 2, 3
hur lösa konflikter? 
Författare Meddelande
Moderator
Inlägg Re: hur lösa konflikter?
Jag håller med om att tydlighet och saklig information om vad som gäller är goda råd. Absolut.


4 juli 2013, 07:02
Medlem
Inlägg Re: hur lösa konflikter?
Jag hade ett sånt där beteende, och trots som gjorde traditionell tukt ineffektiv. Jag har inget konkret svar på hur man gör då jag inte har några barn, men jag kan ha en teori om hur problemet uppstår.

Jag var sådär i vissa sammanhang från väldigt låg ålder upp till tolv eller nåt. Sen tog andra typer av konflikter över där det inte var jag som hade fel utan de andra. Fast i skolmiljön var konflikterna av det senare slaget redan från lågstadieålder i många fall. Tror det första slaget av konflikter berodde helt på bristande ToM, jag tänkte inte på att de upplever tjatet lika jobbigt som jag gör det. De flesta, eller ja alla, brister i mitt beteende har jag upptäckt genom att utveckla mer ToM. Men det är ju egentligen samma ursprung som motsvarande problem hos normala ungar har, bara förstärkt. När rollövertagande och logiska resonemang utifrån det inte kan motivera ett normalt beteende fortsätter jag än idag att betrakta det beteendet som fel, hur normalt det än är. På senare år har jag väl börjat fundera över samhällskonsekvenser av beteenden också som kan motivera ett och annat beteende som inte är uppenbart utifrån ren empati och logik. Jantelagen är inte helt okomplicerad att motivera, och det är först på senare år jag insett att den är bra och nödvändig, utifrån en mikroekonomisk analys jag knappast kunde göra som barn (den analysen borde läras ut i skolan kan man tycka, de lär ju ut jantelagen).

Jag tror att en del autistiska barn (minst ett, jag) systematiserar sitt beteende och problemen i barndomen beror på att systemet är alldeles för outvecklat. Mycket för att man saknar det viktigaste medlet för att bygga upp sitt system, ToM. Att man är en extremt systematisk person förklarar också att mötet med annorlunda saker än man är van vid inte går så bra. Detta är då kanske främst en beskrivning av tänkandet hos autister med starkt analytiskt tänkande, det funkar inte när man inte längre har det förstånd som krävs för att inordna sitt beteende i ett system. Somliga hanterar detta genom att bli väldigt rigida och imitera ett strikt traditionellt eller formellt beteende, helt oförmöget att införliva nya insikter om världen. Andra ger helt upp försöket att behärska tillvaron och mår nog ganska dåligt, drar sig undan för att slippa världens konstighet.

Jag vet inte om det är en realistiskt lösning att få ungar att leva sig in i de vuxnas situation, det funkar kanske bara i högre ålder. Att göra det tydligt att beteendet orsakar lidande kanske funkar, autister ska ju ha minst lika god affektiv empati som alla andra. Jag minns att jag reagerade på tydliga känsloyttringar snarare än tillsägelser. Dessutom är det ju dumt att lära barnen mer respekt för vuxen auktoritet än vad som är absolut nödvändigt, det hämmar ju den kreativa och intellektuella utvecklingen. För autistiska ungar är det ofta ineffektivt med auktoritet, många tycks ha trotssyndrom eller ett beteende med såna inslag. Detta tillkommer utöver det uppenbara problemet att det är fel, obehagligt och bör undvikas rent allmänt om det inte är strikt nödvändigt.

Nu har jag inte alls sagt nåt om uppmärksamhetssökande då det är ett beteende som är obegripligt för mig.


4 juli 2013, 09:52
Medlem
Inlägg Re: hur lösa konflikter?
Ville bara tillägga lite om min egen uppväxt:

Min mamma var väldigt otydlig med regler och faktum är att jag, redan som 8-åring, kunde hamna i seriösa diskussioner med henne. En av grejerna som hon gav med sig med var följande:

Vår katt blev avlivad. Han togs med hem, för att vi skulle fundera på vart vi skulle begrava honom. Då insisterade jag på att han skulle få bo kvar hos oss ett tag och pekade mot katten som låg där, invirad i en handduk, nedstoppad i en tygpåse. En bestämd och säker mamma hade givetvis sagt "nej" och förklarat varför det inte är bra att ha ruttnande kadaver hemma i en lägenhet och framförallt varför det kan vara skadligt att krama och gosa med den döda katten (jag var 9 år och förstod inte).

Jag är osäker på hur länge vi hade katten där, i lägenheten. Men jag minns att det till slut var väldigt många flugor där samt en stark liklukt.

Det var inte jag som gjorde fel. Barn får ofta idéer som är oskyldigt menade och goda i grunden och min tanke var 100% god. Jag älskade min katt och ville inte säga adjö till honom. Men min mamma däremot; hon gjorde fel. Hon borde aldrig ha tillåtit det där.

Tack vare att min mamma kunde ge upp så enkelt kunde jag få min vilja igenom vid de mest otippade tillfällen och därför gå miste om möjligheten att lära mig nytt, när det gällde vissa saker. Med det sagt menar jag dock inte att jag skulle ha varit en bortskämd unge, för det var jag verkligen inte. Jag har aldrig varit krävande eller hagalen och det finns det också många exempel på. Jag nöjde mig alltid med mindre och förstod aldrig mina jämnårigas behov av nytt, mer och bättre.

Jag är bara så glad över att min pappa var extremt tydlig med regler. Han bestämde och han gav inte utrymme för diskussion när det gällde uppfostran. Det var riktigt bra. Om jag inte hade haft min pappa hade jag haft noll trygghet under min uppväxt och jag hade säkert även varit betydligt mer lågfungerande idag. Pappa räddade mig och av mina föräldrar är det just pappa som jag har bäst relation med idag, vilket visar på att min teori (på föregående sida) fungerar i praktiken. Jag är ju ett levande exempel på det. Med hjälp av lugna ord, löften, extrem bestämdhet och kärlek blev allting så mycket bättre än när mamma försökte att... ja, vad fan hon nu gjorde. Tänkte skriva "uppfostra", men jag ångrade mig.

Exempel:

(Som barn var jag väldigt otrygg, gravt paranoid, OCD-laddad, osäker och väldigt rädd.)

När mamma skulle lämna mig på skolan inledde hon "farvälet" genom att börja påminna mig om de ritualer jag ibland kunde ha vid sänggående (som för övrigt var jävligt dåliga för mig, då de triggade min OCD något så fruktansvärt). Hon började alltså säga saker som "Puss hej! Hejdå! Hejdå! Hejdå! Hejdå! Vi ses sen! Okej? Puuuuuuss! Hejdå!" i olika ordning, lite slumpmässigt, så att asymmetrin var ett faktum inom loppet av några få sekunder. Då startade min ångest, för jag behövde jämna till ordvalen, ordningen på ordföljerna och som att inte OCDn vore nog var ju det här eviga velandet något som skapade obalans i mitt mående. Jag kunde få mamma att stanna kvar längre, om det här psykiska maktspelet fick fortgå. Vem som hade övertaget har jag än idag ingen aning om, för hela situationen var extremt förvirrande och besvärlig. Jag blir arg bara jag tänker på det. Får lust att förstöra mitt huvud mot väggen. När mamma sedan gick kom jag ALLTID gallskrikandes, gråtandes, fylld av panikångest och bad henne om att inte lämna mig ensam där, i skolan. Då kunde hon stanna upp, tillåta fortsatt dialog och dra ut på processen ytterligare, vilket gjorde att jag på sätt och vis vann, simpelt nog för att jag själv inte förstod vad jag behöver för att få trygghet. Även om jag "vann" blev jag inte lycklig, eftersom att jag inte botade ångesten. Hur den skulle botas hade jag ingen aning om. Jag visste inte ens vad ångest var för något.

När pappa lämnade mig (vilket han inte hade gjort så många gånger, av diverse olika anledningar) gjorde han följande:

När vi närmade oss skolan började han prata om hur det kommer att gå till vid lämnandet. Han sa "Vi kommer att gå in, hänga av din jacka och ta av dina skor. Sedan får du en kram och så säger vi hejdå EN gång." (ja, han visste att det inte brukade vara "en gång" i vanliga fall, så han ville laga mig, vilket jag är evigt tacksam över!). Sedan kom vi då fram till det där ångestladdade momentet "lämning": Pappa gjorde så som han hade sagt och sedan gick han. Genast fick jag anstränga mig för att inte titta bakåt, inte fundera på om jag hinner springa efter honom och gallskrika. Men det gick förvånansvärt bra. Pappas metod fungerade. Pappa hade lämnat av mig på skolan, precis som mamma brukade göra, men utan dessa psykande faktorer som förstörde min redan så sköra psykskadade hjärna. Kanske grät jag någon tår i tysthet, men det var inget jämfört med mina vanliga reaktioner.

Jag har för avsikt att uppfostra min dotter på liknande sätt som min pappa uppfostrade mig, då jag vet att det är vad hon kommer att behöva. Fenren kör ju samma metoder med mig nu, trots att jag är vuxen. Jag behöver helt enkelt fortfarande rehabiliteras från den vanskötsel som jag utsattes för som barn. Och då pratar vi bara om bristen på trygghet och har inte nämnt någonting om den psykiska misshandel som jag tvingades att utstå.


4 juli 2013, 11:46
Moderator
Inlägg Re: hur lösa konflikter?
Då är vi på helt samma linje, Sheyen! Den sortens gränslöshet mår jag extremt dåligt bara av att läsa om. Åh fy så hemskt! :03: Särskilt det där med katten. Och det utdragna avskedet låter som att din mamma skulle ha haft ett egoistiskt behov av att känna sig behövd, att hon kände sig bekräftad av din separationsångest. Så får man bara inte göra! Nej, där måste man vara tydlig och fast och trygg så att barnet känner en trygghet i att föräldern är förvissad om att det kommer att gå bra. Överhuvudtaget finns det många saker som barn helt enkelt inte skall behöva ta ansvar för, eftersom den vuxne (förhoppningsvis! - annars bör man inte skaffa barn) vet bäst och klarar av besluten bättre, och då blir det otryggt om barnet upplever att det ändå är förhandlingsbart.

Det jag hade i åtanke var baserat på erfarenheter av extremer åt andra hållet. Det fanns vuxna i min barndom som var extremt auktoritära och som inte tog reda på vad saker egentligen handlade om utan tog för givet att jag var illvillig. Det kan vara nog så kränkande det också. Och jag har en son som är oerhört känslig åt det hållet, då han upplever att han jämt blir missförstådd av andra barn och av de vuxna i skolan. Min son trotsar inte bara för att trotsa, utan då är han djupt sårad över något eller så är situationen ohanterlig.

Det kan vara oerhört svårt att balansera sina gränser så att man varken blir auktoritär eller gränslös. Det var därför jag vände mig till BUP. Jag såg risken. Jag ville inte vara gränslös, men jag märkte också att jag behövde hjälp med vilka gränser som var rimliga utifrån vad min son klarade av, just för att han är så känslig (en utpräglad "highly sensitive person") och för att han tolkar det mesta annorlunda jämfört med vad som brukar förväntas enligt diverse teorier om hur barn fungerar.

Min son och jag brukar vid behov prata igenom hur vi upplever vissa situationer som blir jobbiga. Då är jag väldigt mån om att inte skuldbelägga honom med mina känslor - det skall ju vara lösningsfokuserat. Jag förklarar vad konflikten innebär ur mitt perspektiv och vad som är viktigt (för att det skall fungera, säkerhetsmässigt, för att han skall hinna få mat i magen och göra roliga saker, för att jag skall orka, etc.). Vissa saker är helt enkelt inte förhandlingsbara. Men det kan ju finnas en väg till dem som jag inte har sett. Om något får honom att känna sig orespekterad, värdelös, så är den vägen inte bra. Då får vi hitta på ett annat sätt. Men den sortens samtal går inte att ha om man inte i grunden är tydlig och fast med det som är viktigt.

För oss fungerar det bäst att i vissa situationer ha förhandlingsfrihet, men då är det just vissa situationer. Och då vet min son att den friheten finns bara för att den inte missbrukas. Den är en guldkant, och vi har jobbat oss fram till att kunna ha den. Den innebär ett samförstånd om att reglerna är till för oss, inte vi för dem. Livet är inte helt regelbundet. Ibland kan man själv vilja frångå reglerna, och då kan man göra det, men det innebär inte att grundstrukturen uppluckras. Ibland blir det inte som man tänkt, och då är det bra att ha en viss tolerans för flexibilitet. Det blir lättare om man har positiva erfarenheter av variation. Men det är som sagt något som vi har jobbat fram.


6 juli 2013, 13:35
Avslutat konto
Inlägg Re: hur lösa konflikter?
Konflikter löses med våld. Det är det mest effektiva medlet att ta till. För att ta ett exempel. Jag har problem med min lillebror som stjäl både det ena och det andra av mig. Efter att noggrant ha utarbetat en effektiv och minutiöst beskriven plan för mitt tillvägagångssätt så skred jag till verket. Nu stjäl han inte mer. Sålunda är jag nu en lyckligare människa.


23 augusti 2013, 09:50
Ny tråd Svara på tråd  [ 25 inlägg ]  Gå till sida Föregående  1, 2, 3


Som gäst saknar du privilegier.