Just det där med att kunna slappna av och verkligen vara sig själv är viktigt. Jag gillar själv att blanda högt och lågt (och blanda in referenser från alla möjliga håll) eller diskutera seriööösa saker på ett, som vissa anser, flamsigt sätt (eller med svordomar om jag vill det). På AF måste man skriva på ett visst sätt (högtravande, torrt och vetenskapligt (ordvalet är viktigare än innehållet)) för att folk ska fatta (det hände inte sällan att när någon annan skrev samma sak, men med "rätt" val av ord, så var alla plötsligt eld och lågor). Jag kan disciplinera mig själv, men efter ett tag blir jag galen av det och då flippar jag ur totalt istället.

Jag har inte varit här så länge, men det känns som att det är en mer tillåtande atmosfär här. Jag hoppas att innehållet ska kunna ses som viktigare än ordvalet.

Om man ogillar någon så har man, enligt mig, tre alternativ:
1) Hålla käften, vilket ofta kan vara svårt. Det kan dessutom få grytan att koka över om locket läggs på för ofta. Det är ungefär som att koka potatis eller sköta ett kärnkraftverk; ibland blir det för varmt och då måste man släppa ut värme för att det inte ska koka över eller uppstå en härdsmälta.
2) Angripa personen indirekt genom att komma med ständiga pikar som är tillräckligt subtila för att inte tolkas som personangrepp, men tillräckligt vassa för att göra skada. Det är ungefär som att ständigt bli stucken av osynliga getingar. Det svider och jag vet inte varifrån det kommer, men jag anar att det kan vara en geting. Jag kan inte göra något åt det, eftersom jag inte kan se getingen. Om jag försöker framstår jag som galen - "Haha, nu slåss tokdåren mot osynliga getingar igen." Till slut flippar jag kanske ändå ut av det ständiga stickandet (och slår ihjäl alla getingar jag ser) och det blir jag som får ta konsekvenserna av någon annans handlingar.
3) Direktangrepp eller personangrepp som det också kallas (mer känt som "ad hominem" av akademikerhororna). Jag ser att någon är arg på just mig och jag kan välja att slå tillbaka (och det framgår varför), ignorera det eller kanske bara ta det som ett skämt och skämta tillbaka.

Jag föredrar alternativ 3 (eller möjligen 1 om det inte är så att det riskerar att koka över (kännedom om den egna personen hjälper, det vill säga kan man hantera att hålla käften eller inte?)). Alternativ 3 känns som mest ärligt och jag behöver inte fundera på vad det betyder.

Alternativ 2 är lömskt och jävligt lågt och manipulativt. Det blir som kinesisk dropptortyr, men med osynliga droppar. Det här forumet känns mest som alternativ 3 eller 1, medan AF känns mest som alternativ 2, vilket också var orsaken till att jag en gång slutade skriva där.

(Akademikerhoror är förresten ofta akademiker och vill också väldigt gärna framstå som akademiker, ibland vill de bara knulla akademiker, men är inte nödvändigtvis akademiker själva, ibland är de inte akademiker, men vill väldigt gärna framstå som det i alla fall. Akademikerhoror uppträder arrogant och fisförnämt, men är egentligen bara ledsna och ensamma. Akademikerhoror tror att bajset blir till guld om de bajsar i en guldhink.)