Ja, det är ju det där med att kunna tåla saker. Där kommer vi till nästa lager: HSP-osv.-nätverk för att orka starta nätverk.
Eller direktkontakt mellan studenter och akademiker som redan känner eller kan nosa upp varandra…


Och sådant är kanske också en orsak till bristen på autistiska röster där de kunde ha hörts litet grann.
Fast det jag tänkte på med organisationsförmåga var den tankemässiga och kognitiva, det kontraproduktiva egensinne och de problem med helhetstänk och kompromisser jag har sett. T.ex. runt Organiserade Aspergare i Aspergerforum och på OA:s egen sajt, men också hos mig själv.

Zombie, om du menar t.ex. att kunna skriva tillsammans med någon annan som inte delar exakt samma vision som en själv så är det något som är svårt för mig. När jag ändå har gjort det har resultatet blivit väldigt bra just för att vi har stött och blött argument mot varandra, men det tar ju längre tid på det sättet, och tid är en bristvara i akademin.

Mm, nätverk för att starta nätverk... Hehe... Det låter lite moment 22.

Jo, visst. Det är också min erfarenhet (den lilla jag har av akademiskt arbete och annan). Men när det gäller stödnätverk vore väl det, precis som för yrkeskvinnor under förrra århundradet, något man fick ta på fritiden. I mån av ork för dem som har… Och man måste inte vara samspelt i detaljer som när det gäller en akademisk uppsats, bara man inte bråkar om bärande idéer och riktningar eller blir känslomässigt osams så att man inte kan stödja varandra.

Så långt brukar det kallas "uppfostran".
Det är allmänt bekant att jag anser att det är något som inte förekommer i tillräcklig utsträckning i dagens Sverige och att de metoder som står till buds för föräldrar och lärare emellanåt inte kan kallas för annat än löjeväckande.

Men detta har inget direkt med den amerikanska organisationen tråden handlar om att göra.

"Uppfostran" tar ibland formen av barnmisshandel, fysisk eller psykisk sådan.

Mer om hur awareness-kampanjen skadar:

[quote="Incognita"]Mer om hur awareness-kampanjen skadar: […]

… vilket påminner mig om en parallell jag glömde nämna: med "sinnessjuk"-vården fram till i Sverige kanske sjuttiotalet eller så – kanske börjar bli modernt igen, har inte satt mig in i detalj – där man betraktade den "sinnessjukas" inre som i grunden obegripligt, i olikhet med alla andra människor, som kunde antas ha ont om de skrek, vara glada om de skrattade och så vidare, och där en "sinnessjuk" löpte en mycket påtaglig risk att allt hen sade tolkades mot hen som tecken på hens sjukdom – i praktiken fängslad i en illvillig omvärlds ekokammare.

En liknande parallell kan dras till synen på djur långt fram i tiden, en och annan gammal stöt förfäktar den väl fortfarande, som biologiska automater utan någon upplevande instans (de var ju "osjäliga", utan själar): en hund kunde man på 1700-talet dissekera levande och obedövad, om den skrek var det ju bara reflexer.

Och till synen på kvinnor, sinnessjuka (t.ex. "hysteriska") men även fullt friska, hos dem som räknades – de högborgerliga och de forskande männen – långt in på 1900-talet. "Det irrationella könet, vackert men ack så obegripligt" och allt det där.

Alltså apropå människans och den förmodade NT:ns bristande inlärnings- och generaliseringsförmåga och empati. Eller livsfarliga vapen i händerna på fullvuxna småbarn. Även idéhistoriskt är det ju intressant och borde forskas på, gärna av autister och andra ur grupper som behandlas åt det hållet idag.

Ja. Autisten ses överhuvudtaget inte som ett subjekt att räkna med. Autisten är den som människor skall vara medvetna om och medvetna åt.

Ett ärligt försök att se din del i saker och ting skulle kunna rädda vår vänskap. Just sayin'. Beslutet är ditt.