Zombie och Star Rover, tack! Någon som fattar!

Autism Speaks är långt ifrån de enda problematiska aktörerna när det gäller hur autism bemöts, då de är delar av en större tankeströmning, men de har fått otäckt stor legitimitet. Därmed bidrar de starkt till att normalisera dessa ableistiska tankeströmningar.

Här kan ni läsa om bakgrunden till varför acceptance-kampanjen behövdes. Behovet uppstod för att autister mådde dåligt inför april varje år pga awareness-kampanjen (en känsla som jag och flera av mina autistiska vänner delar).

http://www.assistiveware.com/interview-founder-autism-acceptance-month

Det är troligen ingen mening att jag skriver det här, eftersom du uppenbarligen bemöter det jag skrivit utan att ens ha läst det jag skrivit och istället bemöter något du hittat på att jag skrivit och troligen kommer fortsätta med det, men okej:
Ja, det var väl oundvikligt att vi förr eller senare skulle råka ordentligt i luven på varandra, precis som Bones och Spock hade om inte Kirk funnits där att medla. Problemet med dina starka känslor är inte att du upprörs över saker som det säkerligen finns grund för att uppröras över, utan att de får dig att tilldela mig åsikter som jag varken hyser eller givit uttryck för. Dina starka känslor får dig att handla överilat när lite tålamod och distans hade kunnat undvika onödiga och grundlösa "skärmytslingar" (bildliga sådana förstås).

Levitte försökte medla och jag har redan förklarat poängen med mina inlägg, men du är så fast i dina starka känslor att det inte går fram. So be it.



"Not goodbye, but au revoir; maybe in a better time, in a better world."

För att slänga ut tankar utan att ha orkat mer än snabbögna senaste länken, och med många länkar kvar, även om jag har skummat en bloggsida då och då – eftersom det är så jag har det, jag är autist och annars kanske jag aldrig kommer att kunna säga något i frågan – har jag fått intrycket att det fortfarande inte finns någon som helst forskning i autism utifrån ett helhetsperspektiv på personligheter, jämfört med personer som inte är diagnosticerbara med autism.

Än mindre om man dessutom tänker sig projekt för att försöka utforska sådana drags historia, där jag tycker mig kunna se tydliga autistiska drag hos många vetenskapare och konstnärer. Vilket inte måste betyda någon signifikant övervikt för sådant yrkesfolk jämfört med sådana som har mindre tydliga autistiska drag (jag har ingenting till övers för det självglorifierande draget hos vissa autister, även om jag kan förstå om de kan behöva kompensera för förtryck) – men det kan ju räcka med att en mänsklighet utan tydliga autistiska drag inte hade haft någon Newton eller Mozart, kanske heller ingen Bach eller Einstein, med flera.

Autismforskare som själva har kommit ut ur garderoben som autister har jag inte heller hört talas om. (Även om jag har kunnat misstänka ett par som något i riktning mot kryptoautister, men då tyvärr med det förhållandet till det att de kanske snarare anlägger ett snävt perspektiv på vad autism kan vara för att hålla sig själva på säkert avstånd från definitionen.) Karriärrisker och allt det, visst. Så har det varit, och är delvis fortfarande, också för kvinnor, HBTQ-folk, svarta med flera.

Båda sakerna (forskning och forskare) vore verkligen välkomna. Tusen bloggar av folk som är både "sjuka själva" och lekfolk (och därmed kan avfärdas minst lika lättvindigt som man till exempel kan se på engelska Wikipedias diskussionssida för "Autism speaks") kan inte göra det avtryck i allmänna medvetandet som en icke ignorerbar mängd forskning, som tål vetenskaplig kritik, skulle kunna.

Det kunde kanske sedan användas också till att avdramatisera det funktionshinderperspektiv på autism som också måste finnas, där bot och lindring vore välkommet och samhällsnyttigt och som kanske inte är möjligt att avdramatisera nu, under hot utifrån.

Åtminstone har jag faktiskt sett glimtar av en ableism också bland autismaktivister (men tyvärr har jag alltid varit långt ifrån att orka samla exempel): att de svagheter som vi också ofta har relativiseras så mycket att jag som direkt "aspergersjuk" och säkert en skör och anpassningskrävande person även i det bästa samhälle, och ur stånd att utnyttja mina starka sidor, så att jag lika gärna hade kunnat vara utan dem (vilket jag inte skriver för att bli motsagd, minimala undantag räcker inte), inte känner igen mig utan känner mig bortstött. Vilket jag kan tänka mig att flera gör.

Schueberird, det är ditt förminskande och ditt förlöjligande och din gaslighting som är problemet, inte dina åsikter om Autism Speaks. Så fort jag blir upprörd så är det enligt dig för att jag är för känslosam eller av andra mer komprometterande skäl som jag inte kan ta upp här eftersom du har skrivit dem i annat medium. Det kan tydligen aldrig vara för att du har betett dig respektlöst. Om du aldrig någonsin kan backa när du märker att du sårar, då funkar det inte. En vänskap som helt och hållet är på dina premisser är inte någon vänskap alls. Jag är inte på något sätt felfri, men när jag inser att jag gjort fel, då backar jag och ber om ursäkt. Jag har också gränser. Jag tycker inte att hån är okej. Jag tycker inte att man använder härskarstrategier mot sina vänner. Jag tycker inte att man reducerar den andras sårade känslor till överreaktioner systematiskt. Och om man själv kräver silkesvantar då är man inte i position att förlöjliga den andres sårade känslor.

Levitte är av naturen rena rama Gandhi, men jag kan försäkra dig om att han inte tycker att jag överreagerar.

Zombie, jag håller verkligen med om att det skulle behövas ett autistperspektiv på autismforskning. Jag var på väg att söka pengar för ett sådant projekt, men inläsningen på fältet gjorde mig alldeles knäckt. Det kändes som att ingen skulle tro mig. Det var en så enad front som uttryckte sig nedlåtande om oss.

Därför kanske man måste vara flera om det. Nätverk som de som fanns för kvinnor på den tiden de möttes av samma enade fronter.
(För att fortsätta med något som känns rätt utopiskt. Törs man säga något om sitt personliga intryck av autisters organisationsförmåga… är det bättre bland disputerade och aktivt forskande autister tro, som kan vara tvungna att åtminstone av det skälet hålla sin självdistans tränad?)

Nätverk vore kanon. (Om man fick försöka starta dem utan att bli hånad, förstås. Det känns rätt tröstlöst när man blir angripen i vad man trodde var ett safe space. Hur svårt skall det då inte vara på andra arenor, liksom?)

Jag kan bara tala för mig själv, men min organisationsförmåga är oerhört begränsad. Jag har levt på reservkrafter i så många år att jag blir mer och mer av ett vrak.