Jag tycker hon har fel. Och framförallt fel fokus: Det är irrelevant hur fördomar påverkas, det som är relevant är om det finns nåt faktiskt skäl att göra HFA och AS till olika diagnoser. HFA och LFA är redan samma diagnos, så alternativet hade varit att sluta diagnosticera folk utan utvecklingsstörning med autism. Men jag tycker det är bättre man separerar de olika problemen från varandra och definierar LFA som autism+utvecklingsstörning istället.

Att inkludera "broader autism phenotype" bland personlighetsstörningarna hade nog gjort bra PR för vår grupp eftersom typ alla människor som duger till något har subklinisk AS.

Det känns som att hon helt glömmer bort att folk med HFA existerar.

Att göra medvetet göra begreppsapparaten mindre specifik tycks mig riktigt korkat

Det kan väl annars ses som att övergå från att sätta ett namn för en kombination av oberoende saker till att diagnosticera de olika dragen var för sig. LFA blir då autism+några andra diagnoser. En poäng är att slippa en onaturlig gränsdragning. HFA och AS är samma sak men det sätts ändå olika diagnoser, det är inte rimligt.

Det finns fler exempel på diagnoser som sätts på en kombination av oberoende var för sig sjukliga drag. Personlighetsstörningarna i DSM IV var såna allihop. I DSM V ska de istället beskrivas som kombinationer av patologiska personlighetsdrag om jag förstått rätt. Ett steg i rätt riktning, mot att sjukdomsförklara manipulativt beteende i sig så vi kan rensa ut kräken och bli som Vulcanerna istället...

Jag vet inte om jag förstod helt och hållet... Blir det mörkt för oss med autism också? Om en aspergare får nummer 2; får en med autism nummer 3 då? Hur fungerar deeeeeet?

Det borde väl bli bättre för de som redan har autismdiagnos utan utvecklingsstörning?

Själv är jag inte särskilt oroad. Vi tillhör ju redan personkrets 1. Jag blir regelbundet erbjuden hembesök från tandhygienist som skall kolla att jag fattat det där med munhygien hjälpligt. Och då skulle jag ändå kunna slå vad om att jag har bättre tänder än tandhygienisten själv. (Alltså, jag tackar ju nej, ifall ni undrar!)

Det vet jag inte. Jag tänker att om man buntar ihop allt till 1 2 3-system så kanske mina problem inte tas på lika stort allvar längre. Iofs märks det relativt fort för folk att jag behöver mycket hjälp och jag har aldrig förr haft problem med att få hjälp.

Ah, du tänker så. Jag kanske är naiv, men jag bara utgår från att man även fortsättningsvis kommer att vara medveten om att behoven ser väldigt olika ut. Är inte tanken att man skall se mer till de individuella behoven, t.o.m.?

Tanken lär vara den, ja. Men hur blir det när nutida politiker, som jagar varje liten chans att spara pengar, får syn på det? Och med all vårdpersonal som redan är så okunnig att den skulle ha varit rent livsfarlig om det hade gällt någon svårare fysisk störning?

Och en annan uttalad tanke, om jag minns rätt, lär faktiskt vara att minska diagnosticeringen. Dels var det något politiskt hänsyn i USA, som jag inte minns vad det var men som verkade totalt irrelevant för Sverige (och ändå är det som vanligt deras handböcker vi får hit); dels har jag (utan att kunna verifiera det heller) fått intrycket att de har måst ta litet hänsyn till dem som skriker om överdiagnosticering utan att ha seriöst tänkt över tänkbara orsaker till en eventuell sådan annat än mode och bekvämlighet (som eftersläpning vid en ny diagnos, bortfall från andra, tidigare satta, diagnoser, faktiskt ökad kemisk och psykisk stress i samhället).