Re: Bojkotta Autism Speaks "Light it blue"-kampanj! #redinstead
För att slänga ut tankar utan att ha orkat mer än snabbögna senaste länken, och med många länkar kvar, även om jag har skummat en bloggsida då och då – eftersom det är så jag har det, jag är autist och annars kanske jag aldrig kommer att kunna säga något i frågan – har jag fått intrycket att det fortfarande inte finns någon som helst forskning i autism utifrån ett helhetsperspektiv på personligheter, jämfört med personer som inte är diagnosticerbara med autism.
Än mindre om man dessutom tänker sig projekt för att försöka utforska sådana drags historia, där jag tycker mig kunna se tydliga autistiska drag hos många vetenskapare och konstnärer. Vilket inte måste betyda någon signifikant övervikt för sådant yrkesfolk jämfört med sådana som har mindre tydliga autistiska drag (jag har ingenting till övers för det självglorifierande draget hos vissa autister, även om jag kan förstå om de kan behöva kompensera för förtryck) – men det kan ju räcka med att en mänsklighet utan tydliga autistiska drag inte hade haft någon Newton eller Mozart, kanske heller ingen Bach eller Einstein, med flera.
Autismforskare som själva har kommit ut ur garderoben som autister har jag inte heller hört talas om. (Även om jag har kunnat misstänka ett par som något i riktning mot kryptoautister, men då tyvärr med det förhållandet till det att de kanske snarare anlägger ett snävt perspektiv på vad autism kan vara för att hålla sig själva på säkert avstånd från definitionen.) Karriärrisker och allt det, visst. Så har det varit, och är delvis fortfarande, också för kvinnor, HBTQ-folk, svarta med flera.
Båda sakerna (forskning och forskare) vore verkligen välkomna. Tusen bloggar av folk som är både "sjuka själva" och lekfolk (och därmed kan avfärdas minst lika lättvindigt som man till exempel kan se på
engelska Wikipedias diskussionssida för "Autism speaks") kan inte göra det avtryck i allmänna medvetandet som en icke ignorerbar mängd forskning, som tål vetenskaplig kritik, skulle kunna.
Det kunde kanske sedan användas också till att avdramatisera det funktionshinderperspektiv på autism som också måste finnas, där bot och lindring vore välkommet och samhällsnyttigt och som kanske inte är möjligt att avdramatisera nu, under hot utifrån.
Åtminstone har jag faktiskt sett glimtar av en ableism också bland autismaktivister (men tyvärr har jag alltid varit långt ifrån att orka samla exempel): att de svagheter som vi också ofta har relativiseras så mycket att jag som direkt "aspergersjuk" och säkert en skör och anpassningskrävande person även i det bästa samhälle, och ur stånd att utnyttja mina starka sidor, så att jag lika gärna hade kunnat vara utan dem (vilket jag inte skriver för att bli motsagd, minimala undantag räcker inte), inte känner igen mig utan känner mig bortstött. Vilket jag kan tänka mig att flera gör.