Visst framstår hon som aningslös om vissa riktningar i islam och kriminellt kallsinnig mot dem som drabbas av dem, men risken att aktionen får motsatt effekt (mot både jämställdhet och progressiv islam) och tanken vad som skulle hända om man omplanterade den i en vanlig svensk kontext kan vara väl värt att fundera på.

Jodå, så är det väl förstås. Hon har faktiskt ett mycket rimligt inlägg om att religionskritik är omotiverat fokuserad på just Islam: http://www.arsinoe.se/tag/religionskritik/.

Jag känner till åtminstone en medlem i humanisterna som gillar såna där antimuslimska konspirationsteorier.

Ja, där har hon ju i allt väsentligt rätt. Man kommer inte undan det som är på tapeten. Inte ens i sitt eget informationssökande, det krävs väl både akademisk nivå, hög arbetskapacitet och god begåvning i oväld för att inte råka låta sitt viktande och fokuserande styras av vad de omkring en redan har valt. Förutom att man kanske helt enkelt inte blir lyssnad på om man tar upp ett ämne eller en vinkel som är "ute". Och än mindre kommer man undan hur man blir tolkad. För tolkad blir man, till och med infackad, och hur illa man än tycker om det är det också ens eget ansvar.

Det går förstås ut över saker som skulle behöva sägas, men som man då kanske inte kan säga i det läge som råder. Till exempel kritiskt om vissa drag i islam. Vare sig det sedan finns liknande dåligt att säga om kristna och kristenheten eller gott om andra drag i islam eller samma drag hos andra muslimer, som man missar därför att ingen har fokus på det, eller inte. Men vissa saker som berör enskilda personers mänskliga rättigheter måste sägas ändå. Helst även det balanserat, fast bättre något än inget alls. Bara man alltså inte säger dem så att det ger stöd åt sådana som vill minska samma rättigheter, även om det i förstone skulle drabba andra personer. Så det kan bli en svår balansgång.

Hej igen!
Jag är i nöd - det gäller min yttrandefrihet. Jag vill ha den, men inte bli kallad rasist eller islamofob för det.

Jag är ju kristen och väl insatt i hur mycket kraft muslimerna har lagt ned på att bränna ned kristna kyrkor i t ex Egypten m fl länder. De accepterar oss inte där de blir i majoritet. Alltså vill jag inte att det händer. Är faktiskt rädd för islam. Så, nu var det sagt!

Bor i invandrardistrikt och har blivit utsatt för en hel del övergrepp från större eller mindre invandrargäng. Det handlar om skadegörelse, stölder, överfall. Det hela rann över för mig när min brorsdotter var nära att bli skjuten av en somaliskt gäng i Tensta. I min kamp för att INTE hata sökte jag mig till en träffpunkt för invandrare/svenskar. Hittade rara, mjuka och vänliga islamska KVINNOR att prata med. Såren började läka. Det slog mig aldrig att vi inte kunde bli vänner för att jag enligt Koranen betecknas som oren. Att Koranen säger att man inte ska umgås med de orena. (I värsta fall döda dem = lilla Jihad)

Så började Sverige brinna. Jag kollade en massa Youtube-klipp, där jag fick ta del av muslimers förakt för de orena, syndiga och utmanande klädda svenskarna. Jag såg en film där en skara åkallade Allah innan de gick ut i sitt heliga krig, försedda med stenar och eld för att driva bort de orena från SITT territorium. Fordon från samhället, ambulanser mm är inte välkomna i DERAS land. Jag fann ett djupt förakt för de gudlösa svennarna.

Jag har inte besökt mötesplatsen sedan dess. Har ett sår som blöder. Jag ser de goda muslimerna, men också de som är besatta av att lägga världen under sina fötter, införa sharia, missionera med våld.
Liksom Lars Wilks ser jag problem med en antidemokratisk religion som breder ut sig i Europa. Jag får inte skriva det eller tala om det. Så vad gör man?

Ja, det är ett problem. Orkar inte fördjupa mig, men kastar snabbt ner två pusselbitar som bidrar till att hjälpa mig i alla fall.

Den ena är att se det i sitt sammanhang. Dit hör ett par århundrandens kolonialism och exploatering – en historisk, och pågående, erfarenhet som vi i väst har varit helt förskonade från och nog ska vara försiktiga med att tro att vi kan döma om vad den kan göra med människor. Dit hör också det enkla faktum att vi till för litet sedan hade en underklass av nästan helt inhemskt ursprung som kunde vara nog så bråkig den med. Även om somligt blir värre med långväga folk som inte är såpass förtrogna med vårt samhälle, och samhället är såpass förtroget med, som en inhemsk eller halvfinsk underklass, så är det till stor del fråga om sociala problem som har etnifierats. Det ser inte folk, av några olika skäl: De lär sig inte historia. Mörk hud och främmande tro är så mycket lättare att se än subtila sociala orättvisor som man själv är en del i. De upplever sig behöva några att vara arga på utan dåligt samvete. Allt som luktar sociala faktorer är misskrediterat sedan nyhögern tog över vårt samhälle och ungdomens fostran: det är bättre för överklassen att de svaga slåss inbördes.

Den andra är att lära sig litet om olika slags islam. Folk talar om "islam" precis som troende antireligiösa om "kristendomen": som en enhetlig massa av ont. Som litet mer insatt kan man skilja på till exempel schartauanism, Livets Ord, befrielseteologi, konservativa mörkreligiösa (varm- eller kallhjärtade), moderna sekulariserade troende (dito). Likadant inom islam. Före vår renässans, ungefär, var det dessutom i den muslimska världen man kunde finna vetenskaplig nyfikenhet och tolerans för andras tro. Många av de ridderliga dygderna lärde sig våra riddare av saracenerna på sina korståg (så gott de nu alls lärde sig dem). Så det är inte så att det inte finns något att bygga på.

Som vanligt blir jag glad att se dig, vill jag också säga.

En tredje sak är att nätet domineras av muslimhatarna. Dem som skyller på "islam", generellt, och som inte är intresserade av någon allsidig belysning utan bara av att föra fram sin egen agenda. Det är väl rätt allmänt känt. De var tidiga med att inse vad det nya kommunikationsmedlet kunde användas till. Så använder du till exempel Youtube för att informera dig blir du desinformerad.

Tyvärr funkar inte mitt minne så att jag kan räkna upp bättre källor, det är svårt nog att orka utan att föra bok över det också. Själv snappar jag upp saker på de mest disparata ställen och lär mig mer av att jämföra dem än av att kolla på djupet var en viss sajt har sina styrkor och svagheter.

Jag bor också i ett "invandrardistrikt" och har aldrig blivit illa behandlad här. Jag har alltid förstått det som att islam är den världsreligion som är mest öppen för att respektera andra religioner, t.ex. genom att erkänna deras profeter som just profeter. Våldsbenägna typer finns det alltför gott om inom kristendomen också, t.ex. stollarna i Ku klux klan, men det är ju inget som behöver definiera religionen i sig. Våldsamma och inskränkta människor hittar alltid ursäkter oavsett grupptillhörighet, om det så är religion eller något annat. Undertryckta människor tenderar att bli våldsamma och inskränkta. Andra blir det ändå. Sorgligt.

Jag har mest upplevt att muslimer håller sin religion för sig själva. Men synen på familjerelationer är väl det som får mig att inte acceptera sån religiositet heller. Liksom de kristna vill de inte respektera att människor ska vara autonoma individer som får bli "sökare" i vuxen ålder om de känner några såna behov. Det ska helt enkelt inte existera något sådant som att "växa upp i en religion". Det är att stjäla folks barndom. Det finns inget sätt att rättfärdiga att vissa ska växa upp med stränga regler som andra ungar slipper. När Jaget föds in i världen har det ju inget ansvar för historien som föregick födelsen, det är samma som alla andra Jag som föddes in i världen vid samma tidpunkt och inga skillnader i vilken värld de möter går att berättiga. Det skulle väl vara med pragmatiska argument i så fall men inte några principiella, om man inte går utanför den universalism och individualism som är grunden för alla demokratiska ideologier. Att det skulle finnas nån kontinuitet över generationsgränserna inom en och samma familj (till skillnad från inom en stat eller annan högsta administrativ indelning) innebär stamsamhälle.

All konservativ livsstil innebär dessutom ofrånkomligen att folk lever i destruktiva relationer, eftersom alla relationer där vuxna försätter sig i beroendeställning till varandra kommer bli destruktiva om det inte rör sig om onormalt hyggliga personer. Sunda relationer kan vanligtvis bara förekomma mellan ekonomiskt självständiga parter (egentligen räcker inte det, eftersom alla spår av heteronorm och andra hierarkier också måste vara utplånade, men det är ett samhällsprojekt som individen har begränsat inflytande över).

Islam i sig skiljer sig inte mycket från kristendom, när sekulär nationalism och socialism var populärt i arabvärlden var de ju ganska lika västvärlden.

Att säga att de flesta kristna är hyggliga utom stollar som Ku Klux Klan är väldigt specifikt för vår tid och plats. På 50-talet var det ju ett stort kristet förtryck även i Sverige. Idag i USA är merparten av befolkningen vad man i Sverige med all rätt skulle kalla extrema. Så även i de flesta Europeiska länder. Det är förstås andra krafter inblandade också men kristendomens levnadsregler har alltid passat överheten. Kärleksbudskapet är mer ospecifikt och har inte fått så mycket inflytande, dels eftersom det inte gynnar överheten. Det är också lättare för enskilda anhängare att leta specifika regler i bibeln (som tenderar att vara elaka regler från gamla testamentet) snarare än att tillämpa flummiga budskap om att vara snäll.

De liberala inriktningarna har sällan blivit stora, eftersom själva tron inte är så viktig för de stora massorna. De korkade vill bara ha regler och traditioner och skiter i teologiska funderingar. Religionen blir då bara till för att rättfärdiga konservativ livsstil och ideologi. Konservatismen skulle förstås kunna klara sig utan religionen, de flesta sverigedemokrater är väl inte religiösa. Men religion som bara handlar om andlighet och metafysik är sällsynt än idag, det är i praktiken fråga om konservatism. Synen på samhället är ofta konservativ även hos de liberala eller vänsterinriktade religiösa, man gillar "personalism" snarare än individualism. Att ett starkt civilsamhälle med informella gemenskaper hotar välfärdsstaten vill till exempel de kristna sossarna inte se. Att man i Sverige förväntas leva på studiemedel utan stöd hemifrån är en förutsättning för att vi ska slippa behovsprövning på familjenivå av studiemedlet som de har i Tyskland och USA, där det är normalt att även ha hjälp hemifrån. Andra välfärdssystem hotas förstås också.