+1 till Schueberird. Det är så jag också har förstått det. (Givetvis kan ju en ha både hög eller låg empatisk och sympatisk förmåga samtidigt, vilket antagligen bidrar till många blandar ihop de två sakerna med varandra. De behöver inte nödvändigtvis följas åt. Högfungerande sociopater skulle jag påstå har kombinationen hög empati och låg till obefintlig sympati. Det är de som blir socialt framgångsrika och klättrar upp till toppen inom privata storföretag, till militära och politiska toppositioner m m. Lågfungerande sociopater däremot, de som har både låg till obefintlig empati- och sympatiförmåga är väl snarare de som blir svårartat och patalogiskt våldskriminella, antingen som lösa kanoner, eller i bottenskiktet inom den organiserade brottslighet som f ö företer påfallande likheter med den "vanliga" kapitalistiska storföretagsvärlden och -hierarkin).

Uttryckte mig klantigt. "Samspela bättre än en psykopat" skrev jag. Med det menade jag just samspelet, inte empatin, och jag räknar inte skickligt samspel i rent egoistiskt syfte (med övriga verkningar ofrånkomligen destruktiva) som bra samspel.

Det övriga håller jag väl i stort sett med om. I alla fall som en huvudmöjlighet. Sedan kan man säkert komplicera det även utan sammanblandningar och missförstånd.

@Star Rover:
Intressant differentiering mellan hög- och lågfungerande.

… och således håller jag med om det citerade också. Fan, kan inte uttrycka mig längre.

Alla är känslostyrda. Det är väl typ definitionsmässigt känslor som utgör all motivation hos människan. Däremot är det viktigt att skilja mellan mål och medel, där känslor definierar målen medan förnuftet är medlet.

Jo, det finns säkert nyanser, men jag tror ändå att man kan peka ut något slags huvudriktning.

Nej, så enkelt är det inte. Långt ifrån. Mångas känslor säger att krig, sexism, xenofobi, makt-är-rätt och sådant är bra saker, i varierande grad och säkert i stor utsträckning instinktsgrundat, och vårt förnuft kan inte gripa diverse "humflum"- och "kvinnopjunk"-aspekter av ens den närvarande verkligheten, mycket mindre då en process från den, eftersom den är för komplicerad och förnuftet har mycket begränsad överblick och dessutom är lätt att lura.

Man får ju använda lagar och normer för att tvinga folk att undertrycka känslor som ger upphov till negativa känslor hos andra, alltså att tvinga folk att agera som om deras empati vore universell och opartisk. Jag tror man i hög grad kan omforma sin naturliga empati om man vill det, till att omfatta alla människor eller ännu mer. Det innebär förstås att man måste undertrycka sin naturliga tendens att vara partisk, det är vad hela saken handlar om. Men man undertrycker ju alltid någon av sina många motsägelsefulla känslor. Tendensen till rasism är inte väsenskild från den som får folk att favorisera sin egen familj, och det gör förstås att det tar stopp för många.

Om man värderar alla känslor lika kan ju även irrationella känslor som lägger sig i förnuftets arbete värderas, men man måste förstås vara beredd på att två oförenliga mål faktiskt är oförenliga även om man vill ha båda. Det är något folk ofta undviker att tänka på, och sen blir arga när nån påpekar.

På tal om psykopater och empati så kanske det inte är så enkelt nej. En enda studie men iallafall:
http://fof.se/artikel/psykopatisk-hjarna-inte-kopplad-for-empati

Enligt artikeln var resultaten inte fullt så entydiga som rubriken antyder: