På tal om Dan Anderssons prosa (igår natt i vadhardugjorttråden) så säger den här också en del. De som menar att det inte finns några klasskillnader idag (och som inte ens tar reson av det nygamla numera globala rövknulleri som finansmaffian utsätter oss för) kan använda den som exempel; jag menar att den illustrerar just samma kommunikationsproblem som idag, bara (än så länge?) tydligare.
Men det kräver kanske att man hör hur grupperna talar förbi varandra. Framförallt de bättre ställda, som inte har det behov av att i viss mån sätta sig in i hur de andra tänker som de sämre ställda har. Och som kanske också har mer på sina samveten som de inte vill väcka eftersom så mycket kan bli så obekvämt då. Och det är väl det som är moment 22.
http://sv.wikisource.org/wiki/En_anklagare