Det är svårt att förstå de politiska partiernas flathet inför så uppenbara brott mot samhällets grundläggande normer. I en artikel på DN-debatt den 17 november 2009 gav Nalin Pekgul en möjlig förklaring som är värd att fundera på även idag. ”Efter den 11 september 2001 förstärktes fördomarna mot muslimer och extremisterna fick ökat gehör för sina åsikter framför allt bland de unga muslimerna. För vanliga muslimer blev situationen mycket besvärlig. Risken att bli diskriminerad ökade i och med islamofobins utbredning samtidigt som fanatikerna paradoxalt nog lämnades mer i fred i sina försök att förtrycka andra muslimer därför att samhällets representanter var rädda att uppfattas som islamofober.”

Glömde du länken?

- För mig är det en politisk sak men också en personlig. Jag besökte mina gamla hemtrakter i Kurdistan nyligen och min dotter ville gå till den affär jag brukade gå till när jag var liten. En av våra kusiner protesterade och sa att kvinnor kan inte gå till centrum för det är skamligt. När jag irriterat frågat frågar vad har fått det ifrån förklarar andra släktingar att det här är en rest kvar från en tid då fundamentalisterna var starka på 90-talet. Vi gick naturligtvis ut, till ett centrum som liknar det här i Tensta och min kusin hade ju rätt. Det finns inte längre några kvinnor där. Min mormor handlade där när jag var liten men nu kan kvinnorna inte röra sig fritt.

- Det kurdiska samhället präglas numera av religionen på ett sätt som var okänt när jag bodde där som barn på 1970-talet. Islamiströrelsen växte sig stark under 1990-talet genom sina militanta metoder. En kvinna som gick ut barbent riskerade att få ett rakblad skjutet på benet av män som utsett sig själva till moralens väktare.

-Jag ser exakt samma sak hända i Tensta och Rinkeby. Kvinnor sitter inte längre på kaffeer. Fler och fler har slöja och de rör sig inte i centrum på samma sätt som tidigare. I Rinkeby är så tomt på kvinnor i att affärerna att till och med de lokala handlarna har klagat eftersom de förlorar många sina kunder.

- Om man inte har slöja kan man bli bespottad eller ifrågasatt. Ofta säger de till de manliga släktingarna. Att ha jeans som muslimsk kvinna anses omoraliskt.

- Den här utvecklingen drivs framförallt av de unga, som har haft sina tonår efter 11/9. De är mycket mer radikala och deras rörelse är mycket mer aggressiv, men också framgångsrik. Och det finns en aningslöshet. I muslimska länder pågår en ständig debatt om islamismen och islamister är ofta illa sedda. Hemma i Kurdistan är det värsta som kan hända att ens son går med i en islamistisk grupp. Det är ungefär som om svenska pojkar går med i nazisterna eller SD, det är en katastrof för familjerna. Men i Sverige har islamisterna kommit att uppfattas som vilka troende muslimer som helst och på ett mycket olyckligt sätt accepterats av det svenska politiska och mediala etablissemanget. Ibland så till den grad att de tillåts att representera alla muslimer i Sverige. De kan också konsten att anklaga alla för att vara islamofober och att ingen tar kampen utom de själva. Men det är inte sant. Vi är många som bekämpar islamofobin. Omar Mustafa skrev tidigare på Newsmill att när Fp gav pris till Ayan Hirsi Ali blev det ingen debatt men han glömmer nogsamt att det var just vad det blev. Vi var många som var mycket kritiska. Jag var en av dem som skrev och hade en debatt med fp-ledaren Lars Leijonborg. Islamisternas strategi är att utmåla kritik mot islamism som islamofobi för att därigenom göra sig själva till muslimernas beskyddare.

Omar Mustafa skriver i Aftonbladet att den socialdemokratiska partiledningen sänder en skrämmande signal till muslimer när de uppmanar honom att lämna partistyrelsen.

Jag tolkar det som att han uppfattar sig själv som en företrädare för alla Sveriges muslimer.

Men Mustafa är en självutnämnd företrädare för muslimer. Vi har inte valt honom.

Jag vågar påstå att en majoritet av Sveriges muslimer känner större förtroende för socialdemokratin utan Mustafa i ledningen.

Självklart har alla rätt att göra anspråk om att de är sanna representanter av sin religion. Men detta anspråk förlorar vikt om man samtidigt har anknytningar till en politisk rörelse som är bunden till sina ideologier. Nu tror säkert alla läsare att jag menar att Omar Mustafa inte både kan vara muslim och Socialdemokrat, men det är inte vad jag har i åtanke. Jag anser att man inte kan vara både muslim och islamist. Man kan inte säga sig följa islams lära samtidigt som man förespråkar det Muslimska Brödraskapets ideologi. En muslim kan inte försvara ett tankesätt där exempelvis intolerans mot andra människor förekommer.

Paradoxalt nog anser jag att islams lära är mer förenlig med västerländska politiska värderingar än vad den är med politiken som bedrivs i muslimska länder (jag använder här ordet politiska värderingar då jag anser att de inte alltid tillämpas, särskilt inte i västerländska länders utrikespolitik). Det är bland annat därför som många muslimska länder försöker införa den västerländska demokratin.

Islam står för absolut rättvisa. Varje individ, varje grupp och varje land ska behandlas enligt deras behov, och även belönas och vedergällas i enlighet med deras handlingar. När samhället kräver rättvisa spelar religions- och nationstillhörighet ingen roll längre. Alla ska förena sig för att antingen belöna den som handlar vär, eller bestraffa den som handlar orättvist.

Och det finns en aningslöshet. I muslimska länder pågår en ständig debatt om islamismen och islamister är ofta illa sedda. Hemma i Kurdistan är det värsta som kan hända att ens son går med i en islamistisk grupp. Det är ungefär som om svenska pojkar går med i nazisterna eller SD, det är en katastrof för familjerna. Men i Sverige har islamisterna kommit att uppfattas som vilka troende muslimer som helst och på ett mycket olyckligt sätt accepterats av det svenska politiska och mediala etablissemanget. Ibland så till den grad att de tillåts att representera alla muslimer i Sverige. De kan också konsten att anklaga alla för att vara islamofober och att ingen tar kampen utom de själva. Men det är inte sant. Vi är många som bekämpar islamofobin.

- Jag är själv troende och kommer från en mycket religiös släkt. Vi har varit imamer sedan 1600-talet. Islam är en självklar del av mitt liv. Islamisterna är något helt annat. De utgör en politisk rörelse som vill omdana samhället efter sina tolkningar av islam. Deras mål är att muslimer i Sverige ska leva i ett parallellt samhälle med egna skolor, egna vårdcentraler, egen äktenskapslagstiftning, egen arvsrätt och en total underordning av kvinnan.