Ja, ... där är de mina från loftet bortsprungna hundar
N:o 17 Im Dorfe på "Die Winterreise"
Tack för att du lyckades tolka ut vad jag for efter
som jag har sökt och letat i mina samlingar och har så många vinyl/cd versioner av men sällan lyckas lyssna klart på och då inte kunnat att koncentrerat ta mig igenom, innan jag Zzzomnat.
Baksidan av det mynt som präglat min tillvaro då jag önskat fördjupa mig i vad de sköna konsterna visar upp ... är att jag utan undantag ... inte klarar att uppbåda den tillräckligt mentala styrka som behövs för att med en uthållighet orka att analysera vad som är viktigt för mig i min värld
utan somnar av de känslostormar som släpps lös då jag berörs starkt
får skylla mig själv har jag länge trott, men med ett bättre vetande kan jag idag förlåta mig och vet att det är något sorts "Neurologiskt" vad vet jag inte
men kanske ...
andra sidan av myntet har gjort just mig så självsäkert kräsen på ... vad just mina behov ... på vad som kan vara av god smak och en bättre kvalite för just min själs krav, med en ej så "tillgjort" på "mainstream" i vad som kan vara tillåtet att njuta
vare det sig är högt eller lågt och fint eller tillräckligt avantgarde
Just det här stycket N:o 17 på vinteresan förstår jag nu att jag hade svårt att hitta, då jag fått för mig att något som gått så på djupet till mitt inre borde vara av en "märkbart större klang" då det i filmen "knockade" mig och gav mig en del "grubbel" på vad de "vaktande hundarna med sina rasslande kedjor" skällde på, Hm ... mig
när jag sen försynt frågat andra om de sett filmen om de då vet något om "hundarna" så tycks det ha gått dem förbi
då filmen och framför allt bokens budskap är så mycket annat som det att "metaforerna" är så många och det på flera plan och tolkningar av de "pornografiska" inslagen är det som verkar vara det som gjort mest avtryck så kanske min fråga om hundarna mest framstod som "pinsamt" påträngande (mja "pornografin" gjorde intryck på mig oxå men ... som så ofta stannade det inte där utan det blev mest ett självanalyserande på mina reaktioner och frågor som jag ställde mig om vem jag själv är, film ser jag ju oftast för mig själv så jag har ju ingen aning om hur folk i allmänhet reagerar på vad de ser), att sen då komma och reagera som den "kuf" jag de facto in flagrante är är ju än värre när jag dessutom kanske inte heller framställer mig som något annat än den "snuskgubbe" som jag å andra sidan inte är, än är väl bäst att tillägga innan framtida "demens" gjort sitt!
Alltså som i "spoilern" fick jag i dag ett svar, ett annat svar var det som föranledde "spoilern" dvs "hundarna" fanns och det var mig de skällde på och det inte "bara" för att jag är en av de många försmådda "älskarna" , nä det har ju även skällt på mig i alla andra sammanhang då jag där inte varit välkommen och då jag måst göra bort mig ordentligt först och det innan jag tuktats till den oigenkännbarhet som jag inte nänns känna igen mig själv i.
Med risk för att verka "patetisk" så har jag här ändå lyckats bevisa för mig själv som den "amatör" jag är, att även som de mindre dikter som Franz Schubert tonsatt och kanske inte så engagerat lagt ner något större arbete i (kanske ämnet för försmädligt) så fanns det för mig ett frö som nu grott klart och nu skolas till kultivering på min "kammare" mitt liv är inte förgäves och har aldrig varit det kan jag nu säga mig själv helt "frankt".
Jag slängde runt med min egen historia, men med det fick jag försöka att förklara det som jag håller med dig om, på mitt sätt, att visa respekt för det som förmedlats och att det varit en betydande vinterresa som för mig inte gavs upp då jag lyckades hålla mig kvar på tåget trots att det är och har varit så mycket annat ... som menligt inverkat på både min tro på mig själv och tron på människorna ... så nu återstår en del i att forska i hur eventuell "narkolepsi" kanske här lite väl långsökt men ändå, jag kanske också kan utesluta en koppling mellan ev "narkolepsi" och AD(H)D'n , Dyslexin, arbetsminnet, den musikaliska ojämnheten i takt, rytm, tonhöjd etc .
Kommunikativt har jag bäst lyckats i Bild ... de få gånger jag ägnat mig åt det vill säga( i vuxen ålder då), de få utlåtanden som jag delgivits av kunniga har gjort mig gott de gånger jag vågat visa något i vuxen ålder,
som blygt barn fick jag både positiva och negativa omdömen, negativa för mina val av motiv
hindren och hämningarna många ... men det som har sagts mig är att de hör mina alster ... det är takt, rytm och en musik där hela orkestern spelar, och det oavsett motivet ... men man har saknat/önskat ett solo ... något som sticker ut och säger -Här är jag!!! Häpp.
 | | |
| Zombie skrev: Du är inte usel med musiken. Det är ju uppenbart att den berör dig. Och som alltid är det en äventyrlig och tankeväckande njutning att läsa dina inlägg. Och tack för uppskattningen. Jag som skulle göra så mycket mer (eller skriva ett bättre inlägg än det här) om jag orkade , eller i den "klassiska" musikens fall inte vore rädd att framstå som ännu mer fzzsförnääm än jag redan gör. Vore också glad om jag hade tillgång till det där ymnighetshornet av diverse annan musik som "alla" andra verkar ha och som ger dem så mycket mer än de inser, inte minst socialt. Det växte inte jag upp med, som autistisk kuf får man inga _kompisar_ och var fan ska man då börja. Även om de flesta egentligen håller till på en väldigt smal remsa av den rikedom som finns och inte verkar så nyfikna på något annat. Hundar som skäller och rasslar i sina kedjor erinrade jag mig också så där retsamt bekant, bland annat från ungdomens botaniserande vid pianot. Efter litet letande återfann jag dem i "I byn" (Im Dorfe) – den sjuttonde sången i cykeln "Vinterresa" ( Winterreise) till Wilhelm Müllers texter. Om det nu är samma som du menade?: | |
| | |
Tråkigt att jag här håller med dig om ungdomsupplevelserna, som senare skall sätta så mycket spår i självkänsla och självförtroende, men inflikar här lite förnumstigt men inte illa men't, något jag hörde på radion för en tid sedan "Det är aldrig försent att få en lycklig barndom" ett uttryck från någon Psykolog tror jag, det händer att jag upplever det så och då vill jag genast förkovra mig mer i allt det där jag missade pga vi kan kalla det "marginalisering", "utfrysning", kanske till och med en efter regelboken regelrätt "mobbing" och det av såväl de "vuxna" som borde förstått bättre, som av barn som inte kunde förstå det de ännu inte hade förstånd till ... och jag själv förstår det nog fortfarande inte men upplevde mig i min ungdomstid som säg "lite" för dum för att kunna bli "mobbad" dessutom var jag lång nog att försvara mig effektivt (det kostade angriparna både vuxna och barn att ge sig på mig)och sen hade jag en taktik att "bara" fajtas med de som var äldre och aldrig med någon som var mindre
var de mindre fick de slå sig trötta på min rygg vilket åtminstone på det området gav mig nödvändig självrespekt tills jag i 17-års åldern insåg att "våldet" är försmädligt och att det skulle gå åt helvete om jag inte fick någon annan riktning på livet ... åt helvete gick det väl ändå med det mesta men ... jag har många gånger tagit nödvändigt spjärn mot motgångarna och haft en viss nytta av att kunna åtminstone "bilateralt" ge mig fler strängar att spela på ... men suck det kunde säkert funnits fler sätt än att bränna krutet så hårt att den "livsgnista" som återstår inte har något kvar att tända i gång på, men tror mig ändå kunna leva med de skador i hjärnkontoret som är resultatet av depressionens demoner, har ju faktiskt kommit lindrigt undan då jag fortfarande äger förmågan att roa mig själv och det med mycket små medel bara jag får vara ifred ... vad Franz Schubert m.fl förmedlat i sina verk är för mig det som gör att livet inte känns så öde ...
Bevisligen är jag vid gott mod då det ännu inte inträffat bakslag av "högmod" då jag nu snart är inne på min femte vecka sen jag i brist på "vårdapparats
djävlar
" självsvådligt satt ut min "antidepp"-medicin efter att i tolv års tid utan avbrott medicinerat mot ospecificerad diagnos typ I II III depression, vet inte men det var mitt val att avstå Litium och ECT m.m mitt val att sen inte få veta huruvida det skulle hjälpt eller stjälpt ...
Nu är det utsättningssyndrom som kommer i skov men det är fortfarande under kontroll men aktar mig för att ropa Hej till "Näcken" förr'ns jag är över bäcken, 48-tim /dygn legio, fass med flera fakta-siters samtliga utsättningssymtom utom "psykos" men om min hund nu börjar "skälla" på mig får jag nog även beakta att vanföreställningarna bör tas med större allvar och jag får se till att kontakta "vård" Läkare som inte är kopplade till "CarembaCamorraCapos" men som sagt jag bör inte klaga då hunden inte gör det, har ju inget annat ansvar just nu, än för hunden och mig, har förberett mig nu under vintern, så gott jag kunnat för vad jag har att vänta mig av "utsättningssvårigheter", skall försöka med datorn's hjälp beräkna hur jag skall sköta kosten, två liter kaffe och mackor 24/7 är ingen bra depressionsknäckare nej, koffeinet får i ett första steg halveras, sedan "matnyttiga" vitaminer i form av högst 10% animalier förutom Ägg för aminosyrornas skull, resten vegetabilier i syra/bas-balans, kalcium, snabba kolhydrater endast som frukt russin och honung och möjligen gammedags karameller att suga på vid högtidliga tillfällen för att dämpa illamående, har säkert en hel del mer att lista men det får vänta tills 48-tim /dygnen krymt till något mer hanterligare dagar och nätter.
Vem faan behöver obefintliga läkare och deras ställföreträdande klåpiga telefonreceptsjuksyrror upa ???
Jag har ju min hund och det räcker som omedelbart sällskap men tar så också onödigt på krafterna i kontakt med omgivningen trots att varken hunden eller jag bits och det är ju inte hundens fel att husse är en "kuf"
Jag hade önskat att jag kunde övertyga dig om hur betydelsefullt det är när du delar med dig av dina kunskaper och att det faktiskt är till en del din förtjänst som det här skrivs av en "dyslektiker" som inte skall kunna komma så här långt med skrivandet ... jaja jag vet PC, webbläsarens rättstavningsprogram och googles i all ära (fast jag tycker det är skit
blir mest frustrerad ) men det är i dina med fleras inlägg lusten till att uttrycka mig i skrift blivit min dagliga övning, en dag kanske jag uppför mig också, skall väl bara kamma mig först, det som finns kvar på skulten vill säga. Nu är det "nattas" igen, skall leta efter "månskenssonaten" å skänka en tanke till de som "verkade" med talgdank
Påsken
Tack för uppmuntran skickar det här så här, fast det borde nerkortats betydligt, att det sen blev en masa O/T ... är inte så märkligt då ju mitt liv är mest det där som är O/T
db
tar inte till sånt trixande även om jag inte alltid klarar av att uttrycka mig respektfullt korrekt när det kommer till att i skrift sätta ord på känslor och omdömen och få det på pränt. 
"Hundar som rasslar i sina kedjor" 
och som jag minns det med "symboliska" övningar på tangenterna ... "hundarna skäller och rasslar i sina kedjor" ??? 