Alltså, vad missade du med svaret på frågan "hur mår du"?
Är det det där "fråga tillbaka" du tänker på? Jag frågar nästan aldrig tillbaka. Jag tänker inte på det, och kan vara upptagen med att tänka ut hur jag ska svara på "hur mår du" så att jag glömmer "fråga tillbaka".
Ibland säger jag "hur mår du då, skulle man ju fråga nu"

Fast om jag undrar hur någon mår, så frågar jag.

Om det du frågar om:
Jag har inte träffat några vuxna som tolkar "kan du..." så bokstavligt.
Inte heller de barn jag har träffat.
Jag har också frågat föräldrar som har AS/HFA-barn om detta, och de flesta säger att deras barn förstår vad som menas.
Däremot så kan ju mildare varianter förekomma. Att barnet fattar "kan du vara tyst" men inte förstår att det inte bara är närmaste minuten. Det har jag hört själv. Barnet sade "men jag var ju tyst när du bad mig".

En viktig sak av detta är nog uppväxtförhållanden. Har man föräldrar som förklarar, så lär man sig lättare/snabbare vissa saker. En del verkar ha haft föräldrar som bara muttrar något surt eller skäller och sedan bara går.

Funderar på att be läkaren om en utskrift på resultaten från min senaste läkarundersökning, med alla värden uppraddade snyggt och prydligt. Nästa gång någon frågar hur jag mår, då tar jag frågeställaren åt sidan och går lugnt och noga igenom samtliga punkter och förklarar vad de betyder, att mina levervärden ser väldigt bra ut, njurarna likaså, och att doktorn säkert kan skriva ut en kopia om så önskas.

En annan variant, som är betydligt enklare, är att spänna blicken i frågeställaren och se riktigt galen ut, och viska/väsa hest: Vill du VERKLIGEN VETA??

Skulle kunna funka

En släkting som inte kände mig ordentligt, och som dessutom kom från ett land där ungar förväntas vara artiga mot vuxna, blev faktiskt riktigt irriterad på mig för att jag inte "frågade tillbaka". Det var först när jag fick en ilsken tillsägelse som jag fattade att ahaaa...jag skulle ju säga "Tack, bra!" (att må dåligt var ju förbjudet), och sen fråga "Hur mår du?".

Gillar Frylmarks idéer om hur man skulle kunna redogöra för det där med sitt mående.

Fick en gång frågan "- Är det bra ?" av en bekants bekant som passerade när jag satt på bussen.
Jag var då deltidssjukskriven och mådde inte bra. Jag tvekade en stund om jag skulle svara som det förväntades av mig.
Men svarade kort "nää" varpå personen utan ett ord skyndade sig av bussen. Hon ville nog inte veta mera...

Varför fråga "- Hur är det ?" när man inte är intresserad av svaret ? Den frågan får man även inom vården trots att de känner till min AS-diagnos. Ibland har jag lust att be dem ställa en enklare fråga istället , tex "- Vilket år sjönk Titanic ?".

1912. Tack, jag mår inte alls så bra.