Barn med autism har fler nervceller i de områden i hjärnan som associeras med utveckling av sociala, och kommunikativa funktioner. Fyndet ses som ytterligare en pusselbit för att förstå hur autism uppkommer.

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/autistiska-barn-har-fler-hjarnceller

Komplett med två aspbergers.. Suck.

Jag fick det till 2 "asperger" och 1 "aspberger". Det är hög tid för tidningarna att återanställa alla korrekturläsare.

De rättade EN av aspbergarna när jag påpekade det.

Det är ju för sjutton ännu klantigare.

Först av allt en rejäl varning för artikeln och för journalisters sätt att presentera vetenskapliga rön överhuvudtaget.
Detta är typiskt, och ofta är det värre.

Och det gäller oavsett om resultatet sedan skulle visa sig hålla streck i riktiga undersökningar eller inte.
Sju pojkar (lägg också märke till hur det sistnämnda kan tyda på att vetenskaparna är offer för fördomen att autism bara förekommer hos pojkar) plus sex i en kontrollgrupp (av kön som åtminstone tidningen inte specificerar!) är verkligen ingenting att gå på mer än som en vink om vad som kan vara värt att sedan undersöka.

***********************************************************************************

Läste någonstans häromnyssens (i Forskning och Framsteg?) att en av de saker som händer från barn till vuxen är att hjärncellerna (grå massan) minskar i antal medan deras fettinbäddning (myelinskidorna) ökar, i en våg från lillhjärnan och framåt som inte brukar vara avslutad förrän i tjugoårsåldern. Fick rent privat en tanke att det kanske kunde ge en delförklaring till att barn i latensåldern (strax före puberteten) ofta kan verka så mogna till förstånd och omdöme i många avseenden, samtidigt med en nyfikenhet och förutsättningslöshet som brukar vara sorgligt frånvarande hos vuxna. (Liksom även förstånd och omdöme många gånger...) För att inte tala om hur blåst samma person kan bli som tonåring, fast där spelar väl även hormoner och allmän inre överstimulans in.

Någonstans läste jag också att skallmätningar (frenologi!) av, var det något hundratal?, autistiska småbarn (plus kontrollgrupp hoppas jag) hade visat större huvuden hos autisterna. Inget givet samband med antal hjärnceller, måste understrykas, men ändå. Verkade som en undersökning av preliminär natur.

Hursomhelst lär ju, inom den måttliga antalsvariation vi antagligen talar om, mycket mer hänga på hur hjärncellerna är kopplade och organiserade än hur många de är. Och något verkar ju finnas som tyder på en väg från kaos mot ordning i den "normala" människans utveckling, kanske på ett sätt mer likt att mejsla fram en skulptur ur ett stenblock än att lägga till färgklatt efter penselsvep på en duk.

Man kan ju också spekulera i att ju mindre man förstår av socialt spel eller vad det är, desto fler hjärnceller utvecklar man som kompensation i sina försök att förstå det – men det tror jag mindre på om det nu skulle ligga något i det här. Bland annat är frågan är väl vad som krävs för sådan nyutveckling, inte minst hos små barn (beror förstås också på hur små de är).

... så att även om undersökningen så omfattade tusen autistiska pojkar plus tusen pojkar i kontrollgruppen, och visade att de autistiska i medeltal hade klart större hjärnor, skulle den kanske fortfarande inte säga ett dugg om autism som sådan, eftersom det knappast skulle gå att koppla hjärnstorleken till autismen på något säkert sätt så länge man inte hade motsvarande data för flickor. Såvida man inte vill hävda, eller upptäckte, att det man kallar "autism" hos respektive kön i själva verket är två olika fenomen som man har kopplat samman av misstag. Men även för det skulle man ju behöva flickor att undersöka.

Nu gissar jag vilt, men... ... om det här verkligen var något han "visade" (se mina tidigare anmärkningar mot journalistiskt sätt att framställa sådant här) så kanske det kan vara fråga om någon störning i tillväxtplanen som först ger för litet nervceller, sedan "ojsan, bäst att brassa på" och så blir det låg kvalitet istället (slarvig arkitektur, få synapser, dålig gallring av synapser som bara skapar brus...)?

Om den bristfälligt belagda hypotesen skulle visa sig stämma skulle det kanske kunna kopplas till att vi är mindre benägna att generalisera och mer benägna att se komplexitet, variation... kaos. Vi är inte lika snara att dra slutsatser genom att koppla det till mönster innan vi har sett hela pusslet. Det gör en stor del av tillvaron väldigt kognitivt belastande - men när de sista pusselbitarna visar sig göra bilden till något helt annat än vad NT-hjärnan extrapolerat, så är det vi som ser det.

Just det skulle kunna förklara varför journalisterna och/eller forskarna genast utgår från att fler hjärnceller måste vara en störning och inte ett väldigt värdefullt komplement hos en art vars största styrka är just mångfald.