Precis. Jag börjar faktiskt själv inse att jag är en riktig människa som är värdefull för vissa människor och har samma rätt att vistas på den här planeten som alla andra. Detta trots högst medelmåttig intelligens, inga prestationer att tala om och en himla massa fel begångna. Om jag kan vara helt ok nöjd med mig själv som jag är nu, tänk vad nöjd jag kommer bli om jag presterar något bra i framtiden! Inte nödvändigtvis arbetsmässiga prestationer då utan vad som helst.



Sant. Nöjd med att inte vara nöjd... då blir man ju ändå nöjd i slutändan. Perfekt!

Ibland kan det vara bra att starta från underläge. Vet man hur det är att ha det för j*vligt så har man ett vidare perspektiv än de som mått helt ok eller bra hela livet. Har man föraktat sig själv eller aldrig kunnat vara nöjd med sig själv tidigare är man ofta ganska ödmjuk, till skillnad från de som slår sig fram, ser sig som störst och bäst och kanske ser ner på folk som inte presterat lika bra som de. För att se något positiva i det negativa, alltså. Det har sagts förr, förstås.

Kom att tänka på en sak som nog är relaterad: att aktivt behöva träna upp vissa förmågor kan göra att man blir bättre på förmågorna än folk som tycks ha dem intuitivt. Förmodligen eftersom man använder sig av förmågorna på ett väldigt medvetet sätt, liksom anstränger sig för att alltid ha dem med sig. Om man lyckas lära sig när och hur man ska vara riktigt nöjd med sig själv är nog chansen större att man är nöjd med sig själv i rätt situationer och tillräckligt ofta, än om man inte har kontroll över känslan alls.

När jag var yngre var jag å ena sidan blyg, rädd och hyperkänslig och å andra sidan väldigt egocentrisk. Besserwisser när jag överkom min blyghet med folk. Bråkade mycket med föräldrarna när jag bodde hemma, såg allt i svart och vitt och hade överlag väldigt svårt att förstå hur andra tänkte. De få kompisrelationer jag hade som barn slutade i bråk; i efterhand kan jag förstå att jag hade största skulden till det.

Numera är jag bra på att se nyanser i det mesta eftersom jag tränat den förmågan som en liten tok. Och sedan jag blev medveten om de svårigheter jag har att förstå andra har jag utvecklats på det området. Jag är rentav lite intresserad av psykologi nu för tiden och är bra på att förstå andra människor, så länge jag har lite tid att klura. Undrar numera faktiskt om det finns ett enda beteende som inte är förståeligt (därmed inte rätt för den sakens skull). Empatisk har jag dock alltid varit, när jag väl förstått hur någon känner. Har läst att det är typiskt aspergare att lätt kunna känna empati men att inte så lätt kunna förstå sig på andra, vilket jag ju känner igen mig mycket i (som barn speciellt då).

Oj, vad jag känner igen mig i dig, Orange!

När jag var sådär brukade jag tycka att det kändes som att jag svävade fram osynlig när jag gick. Jag visste att det inte var så men det var så det kändes. Jag pratade aldrig med någon heller så jag antar de ignorerade mig. Jag känner bara en av kurskamraterna jag hade. Och det beror på att vi har gemensamma bekanta samt att hon också är galen.

Mindervärdeskomplex har jag förstås också. Fast inte lika mycket nu när jag kommit på att man kan jämföra sig med folk utanför teknisk fysik... Har dock inte så mycket prestationsbaserat självförtroende egentligen, det är bara en del av självförtroendet som kommer därifrån. Det är sunt, eftersom det alltid finns nån som är bättre.

Mitt problem (bland annat) är väl att jag inte litar på att jag duger om jag inte presterar. Jag har svårt att koppla att jag skulle vara värt något frikopplad från mina prestationer. Har dock ganska nyligen, precis som orange beskrev, insett att jag också ingår i världen - och att det faktiskt innebär att världen blir lite bättre om jag mår bättre (allt annat lika).