Det är alltså den här författaren(fet stil), Eric Hermelin är översättaren, jag hittar inte boken någonstans
:
1100-talspoeten
Farid-ud-din Attar "Mantiq-ut-tayir", översatt av Hermelin med "De bevingades språk".
Det är berättelsen på vers om fåglarna som flyger till Kina för att hitta sin konung, sagofågeln Simurgh.
Diktens fåglar är alla missnöjda med sina liv. Någonting saknas dem. De är samtidigt ovilliga till all förändring,
de är bekvämt resignerade. Men till sist får den kloka tofsvipan dem att bryta upp. Dikten om fåglarnas
mödosamma färd genom olika dalgångar är en initiation, dramatisk, drömsk och knivskarp. Med sina 4647
dubbelverser är den också en moralitet. Här ställs liknöjdhet och livslögn mot pånyttfödelse och glädje.
Auktoritär tro på det gudomliga utanför individen ställs mot insikten om sanningen hos det egna jaget,
paradoxalt tillgänglig bara när jaget offras! Fåglarna är alla särpräglade individer, men också representanter
för olika slags missuppfattningar och lögner. Vi möter ugglan som älskar sin sorg mer än allt annat "en blandning
av Nalle Puhs beskäftiga Uggla och självömkande Ior".
Tackar Svante! ska leta där.